BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det börjar tidigt, indoktrineringen i mobbningens ädla konst, och många med mig har kunnat dra slutsatsen att internet har blivit högborgen där inga regler finns och där ungdomar, till och med barn, som umgås med varandra varje dag också lämnas att uppfostra varandra.
Här är det flugornas herre som regerar. Oavsett om vi pratar om spelkulturen där unga killar följer kända gamers med tveksam kvinnosyn, eller diskussionsforum där rasismen flödar, eller bloggar och sajter där enskilda hängs ut och hatas, så är den gemensamma faktorn att det är djungelns lag som råder. Och ingen behöver ta ansvar.
Jag kontaktade en nyhetssajt för ett tag sedan angående en av deras bloggare, en av Sveriges mest lästa bloggare till och med. Denna har gjort en karriär av att hänga ut andra bloggare och sedan låta kommentarsfältet gå lös med sin dom. Klimatet är fruktansvärt, så pass att Flashback ligger i lä, och många av de drabbade uppger att de mår väldigt dåligt av det brinnande hat och hån som riktas mot dem varje vecka. Jag fick svar från redaktören som menade att han inte ansvarade för innehållet på sina anställdas bloggar, men ”tack för att du mejlade”.
Nähä? Om han inte tar ansvar för vad hans sajt möjliggör, vem fan ska göra det då?
De sexualiserande våldshoten och kränkningarna har blivit en förväntad konsekvens och en självklarhet för de som väljer att vara aktiva på nätet. Ingen verkar tycka att det är speciellt allvarligt – snarare uppmanas vi att bita ihop och själva ta ansvar för hur vi ska reagera på hatet. Hora, fitta, tjockis, äckel – orden har blivit vardagsmat och man ursäktar sig med att det som sker online inte är på riktigt, att det bara är på skämt, men de som tar emot hatet är lika verkliga som du och jag. Och jargongen som tillåts och nästan uppmuntras normaliseras till slut. Och så tar ungarna med sig den retoriken ut i den fysiska verkligheten.
Nätet gav inte bara mobbare och kvinnohatare en ny plattform. Nätet gav dem ett verktyg att organisera sig på, en armé i ryggen om de vill och ingen verkar vara villig att ta ansvar för detta. Administratörerna lyser med sin frånvaro och föräldrarna håller bekvämt för öronen: deras barn skulle ju aaaaaaldrig ... Och så tar ännu ett barn livet av sig som en konsekvens. Och så står vi där än en gång med skägget i brevlådan och undrar vad fan det var som gick snett.
Så hur gör vi då? Tja, ÖPPNA ÖGONEN och dra upp huvudet ur sanden är en bra början. Men visst. Nätet är större än skolgårdarna och lekplatserna och så mycket svårare att hålla koll på och man vill ju inte inkräkta på barnens privatliv liksom. Men jag tror man får börja göra just det. Hålla hökögonen på ungarna. Och framför allt behöver vi ställa mer krav på de olika plattformarna som finns, på bloggare, på forum, på administratörerna som upprättar rum där näthat och mobbning och hot uppstår.
Vi behöver kanske lagändringar där en admin inte kan två sina händer när människor far illa under deras uppsyn.