Flyktingsvärmar, hot mot välfärden, skärpta gränskontroller, anpassning, ökade krav, temporära uppehållstillstånd. Det är som om det där som hände för några veckor sedan, när alla öppnade sina hem och Löfvén hyllade volontärerna (som gjorde hans jobb) aldrig hade hänt. Ett kort ögonblick reagerade hela världen på bilden på den lilla pojken på stranden. Syrierna och flyktingarna blev människor. Men nu tvingar makthavarna oss att återigen se på flyktingar som andra klassens medborgare. Några som kostar. Eller som man kanske kan tjäna pengar på.

Språket är förändrat. Men ändå inte, egentligen har det återställts. Det liknar saker vi hört förut. ”Kackerlackor”, kallade en kolumnist i engelska The Sun flyktingarna till exempel. FN:s kommissionär i mänskliga rättigheter Zeid Ra’ad al Hussein varnade nyligen för att vårt språkbruk börjar likna det som användes vid Évian-konferensen 1938. Representanter för 32 länder avnjöt den sommaren på initiativ av USA:s president livet i de vackra franska bergstrakterna för att diskutera en plan för att hjälpa flyktingar från Tyskland och Österrike. November månads kristallnatt närmade sig med stormsteg. Hitler var i det skedet fortfarande beredd att låta människor fly. Ledarna på konferensen visste tillräckligt för att handla, men länderna accepterade endast några tusen judiska flyktingar var. Endast Dominikanska republiken erbjöd sig att ta emot många flyktingar 1938, 100 000. Dock menar många att detta nog mest var för att överskyla den massaker mot 50 000 haitier de utfört året innan. Och för att göra sin befolkning ”mer vit”.

Vi säger att vi lärt oss av grymheterna, men vi fortsätter upprepa dem. Situationerna är förstås mycket olika, förintelsen var en egen nivå av grymhet både kvantitativt och kvalitativt. Men argumenten för att säga nej till flyktingarna är överraskande lika. Sveriges ståndpunkt under den konferensen var till exempel att ”judefrågan” borde lösas på plats. Precis som SD tycker idag. Man sa också att flyktingarna hotar den sociala sammanhållningen i landet, importerar problem, att de tar jobben, att de kommer från avlägsna kulturer, att våra samhällsinstitutioner kollapsar om vi släpper in alla. Rasismen tar sig många uttryck, men argumenten är sällan nya.

Till exempel ställs flyktingarna nu mot välfärden. Moderaterna och Socialdemokraterna har raserat välfärden själva men har mage att skylla detta på flyktingarna. Detta kallas att utse syndabockar. Och det vet vi alla hur det kan sluta.

Det intressanta är också språkbruket hos de som faktiskt tar emot flyktingar, som Sverige. Flyktingarna ska assimilera sig, snabbt få jobb, absolut inte få posttraumatisk stress och behöva sjukskrivning. De ska snabbt betala tillbaka till samhället. Det är som om de är till för oss och inte tvärtom. Att de är flyktingar i behov av skydd enligt konventioner som kom till efter Évian-konferensens misslyckande hörs alltför sällan i debatten. Och de som välkomnar säger ibland att vi behöver flyktingarna för att vi föder för få barn i Europa och att invandringen bara kostar till en början. Till och med det humana språket är kapitalistiskt. Det tycks som att vi inte kan eller får förhålla oss till en annan människa utan att räkna ut vad den kostar eller vad vi kan få ut av denne.

Churchill lär ha sagt att man aldrig ska låta en god kris gå till spillo. Om de i Évian bara såg problemen så har dagens mottagarländer även insett möjligheterna. Därför tjänar i dag kapitalister i Sverige miljoner på hem för ensamkommande barn. Vem som helst får vara med. En aktiv nazist har lämnat in en ansökan om att driva tre hem i Norrland. I många länder i Europa såsom Ungern, Lettland, Spanien och Grekland kan du köpa dig till uppehållstillstånd om du är tillräckligt rik. Om du till exempel köper en lägenhet för minst 8–9 miljoner i Storbritannien kan du få uppehållstillstånd. Vi älskar att hata flyktingsmugglarna. De som tjänar pengar på folks utsatthet. Men vad gör vi själva?

Våra framtida generationer kommer att prata om EU 2015 på liknande sätt som vi talar om Évian. De kommer att känna till de länder som stängde dörrarna, de lagliga vägarna som inte fanns, döden på Medelhavet, att väst gav Putin och Assad fria händer att slakta återstoden av den syriska oppositionen och folket.

Politikerna är på ruta ett igen. Hjärtan som var öppna har stängts. Den andra världen som vi kunde skymta försvann. Jag tror att folket var redo att hjälpa och stötta. Kampen fortsätter.