Men det var inte bara växthuseffekten man fnös åt. Alltför många var notoriska nejsägare till både solkraft och vindkraft. Av ren prestige motverkade man sådan, den sågs nämligen i sig som en förolämpning mot det man kallade ”högteknologisk” kärnkraft. Detta har kostat Sverige massor. I onödan.

I Sverige hade vi nämligen både djup och bred beredskap för att satsa på sol och vind. Det berodde på folkomröstningen om kärnkraft 1980. Inför den var hela samhället en enda stor studiecirkel. I tv, radio, tidningar, på arbetsplatser, vid köksbord och släktträffar – överallt samtalades om energifrågor och hur samhället skulle kunna utvecklas med respektive utan kärnkraft. Men hela denna beredskap schabblades bort. Tillverkning av vindkraftverk tog Danmark hand om, solceller tog Tyskland, och sedan Kina, hand om. Medan nejsägaren i Sverige satt som en fet propp för svensk satsning.

Men det var inte bara tillverkning som förhindrades. Vi var inställda på en omställning av hela energipolitiken för att göra samhället fritt från fossila bränslen och kärnkraft. Martin Hultman, Linköpings universitet, har beskrivit det i boken ”Den inställda omställningen”.

Miljöpartiets opinionssiffror hade skjutit i höjden redan 1987 – partiet tycktes som första nya parti på 70 år vara på väg in i riksdagen. Då flyttade den socialdemokratiska regeringen plötsligt energifrågorna från näringsdepartementet till miljödepartement. Man lät Birgitta Dahl bli statsråd för både miljö och energi. Nu skulle en radikal omställning ske som svar på människors vilja.

Den 4 mars 1988 – Miljöpartiet hade i några månader krossat tioprocentsvallen i opinionsmätningarna – presenterade Birgitta Dahl en samlad miljö- och energiproposition. Orden ”omställning” nämndes 64 gånger! Sverige skulle bort från såväl kärnkraft som fossila bränslen. Sverige skulle ställas om. Inom socialdemokratin fanns ett grönt tryck i form av kvinnoförbund, ungdomsförbund och den kristna Broderskapsrörelsen (nuvarande Socialdemokrater för tro och solidaritet). Principer och målsättningar skulle – visade det sig efter valet – kunna få majoritet i riksdagen. MP kom in, Centern och Vänstern var inne på samma linje. I riksdagen fanns efter valet en rejäl majoritet för omställning.

Nu skulle Sverige ställas om! Omställningsentusiasmen var gigantisk. Hultman påminner om tidningsartiklar, tidskriftsartiklar och till och med UR:s skolprogram. Sverige var redo, medborgarna beredda.

Men alltihopa föll ihop. 18 månader efter valet avsattes Birgitta Dahl som energiminister till förmån för LO:s vice ordförande Rune Molin. Energifrågorna flyttades åter över till näringsdepartementet.  Såväl ny energiproposition som miljöproposition utarbetades och den gröna retoriken var som bortblåst. Allt skruvades tillbaka.

Martin Hultman skriver i sin bok att Birgitta Dahl ”på ett i det närmaste förnedrande vis inordnade sig” på DN Debatt våren 1990, ”där det ”tydliggjordes att Dahl, och med henne den ekologiska diskursen, hade utkonkurrerats.” Av bara farten avslogs majoriteten av de 200 miljömotionerna som behandlades på nästa socialdemokratiska kongress.

Så försvann visionen om det ekologiskt hållbara energisystemet. Energiforskare som med emfas argumenterat för småskalighet, förnyelsebar och decentraliserad teknik stod där snopna och nästan tillintetgjorda.

Omställningen ställdes in. Så står vi där vi står i dag. De som har fnyst åt klimatfrågan har kostat allt för mycket. Alltför mycket för att bli ursäktat. Inte ett svek till!