Miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari säger att "Det är inte en kostnad att ställa om utan en konkurrenskraftig fördel” (SvD 4 okt). Det låter ju modernt, optimistiskt och framtidsinriktat, precis som tanken att vanligt folk inte ska märka av omställningen, som förs fram av Ulf Kristersson. Men, omställning till fossilfrihet fördröjs för att den i de flesta fall inte är lönsam. Det är för att slippa göra det som krävs som regeringen nu ska betala fattiga länder för att ta emot våra koldioxidsopor genom att sluta avtal som gör att Sverige kan tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som vi finansierar i andra länder. Att det bara är ett bokföringstrick som inte minskar våra utsläpp gör det bara ännu mer bedrövligt.

Naturvård och restaurering av biologisk mångfald är i ännu mindre utsträckning lönsam. Visst kan man hävda att det är ”lönsamt” att vårda klimat, natur och miljö eftersom vi måste göra det för vår långsiktiga överlevnad. Men detta är något annat än den lönsamhet, tillväxt och konkurrenskraft som regeringen talar om. Två exempel:  

Den föreslagna omställningen av kyrkans skog till mer naturnära metoder beräknas minska kyrkans nettointäkter med omkring 100 miljoner kronor. Utöver det kommer den att minska mängden virke som levereras till massafabriker, biobränsle och sågverk och därigenom minska samhällsekonomins storlek och antalet arbeten i skogsindustrin. Om allt skogsbruk i Sverige ställdes om på motsvarande sätt talar vi om minskade intäkter för skogsbranschen på uppskattningsvis 20 miljarder kronor samt tiotusen förlorade jobb. Då är ändå den föreslagna omställningen av kyrkans skogsbruk kanske inte tillräckligt långtgående för den biologiska mångfalden.  

Lantbrukarnas riksförbunds plan för en, inte särskilt långtgående, miljö- och klimatomställning av jordbruket visar på kostnadsökningar på runt 25 procent vilket skulle göra att de konventionellt odlade produkterna kommer att bli ungefär lika dyra som de ekologiskt odlade är idag. Det skulle göra att det blir mindre över för annat, oavsett om det är konsumenterna eller skattebetalarna som får stå för fiolerna.  

Det finns inget i de två exemplen som ger företagen, eller Sverige som helhet, ökad konkurrenskraft eller som leder till ökad tillväxt. Det vore dock orättvist att bara lasta Tidöregeringen för att bedriva ett falskt spel. EU-kommissionen, större delen av vänstern och delar av miljörörelsen har också predikat grön tillväxt och lönsamhet som vägen fram. Näringslivet och den stora hållbarhetsprofessionen har givetvis stämt in i kören eftersom det, trots allt tal om affärsmässighet, finns stora offentliga bidrag för den som säger de rätta sakerna.  

Omställningen kostar. Om man formulerar det som ökade utgifter eller minskade inkomster är en smaksak eftersom de är två sidor av samma sak. Att den ska få kosta och kommer att leda till verkliga förändringar av livsstil, produktion och konsumtion är det budskap som behöver trummas ut snarare än “alla tjänar på omställningen, gå och shoppa som vanligt”. Många verkar också vara beredda att gå den vägen. Årets version av den tunga SOM-undersökningen visar att 61 procent av svenskarna anser att det vore bra för klimatet om ”människor arbetar mindre, har råd med färre saker och har mer tid för gemensamma aktiviteter och personlig utveckling”. 

Vilket politiskt parti stöder sådan tankar? Vilken miljöorganisation för fram sådana budskap?