Efterföljande debatt illustrerade med precision vår samtids enorma problem att föra sakliga, respektfulla samtal om väldigt svåra saker.
”Någonstans i Dalarna jublar ett näste med nassar”, twittrade Mattias Irving, politisk sekreterare på Tro & solidaritet, sidoförbund till Socialdemokraterna.
”Hemskt intolerant beslut. Men Brit mila har överlevt Dreyfus, Shoah och Babi Yar. Den kommer överleva centerstämman 2019 också”, twittrade riksdagsledamoten Fredrik Malm (L).
Alltså, direkt till nazismen och Förintelsen.
Samtidigt kunde Cuf gjort mer för att säkerställa nyanser i detta som är så viktigt för så många svenskar, inte bara judar utan även muslimer och kristna (ja, många kristna från Mellanöstern praktiserar omskärelse på pojkar).
Dana Pourkomeylian, utrikespolitisk talesperson, radade upp följande på Twitter: barnaga, tvinga kvinnor till slöja, hedersförtryck och våld, barnäktenskap, stening, slaveri. Och kompletterade med: ”skära i spädbarns kön utan samtycke”. Avslutande punchline:
”En av dessa religiösa regler är okej i Sverige 2019. Resten har fått ge vika för det demokratiska samhället och individens rätt. Sluta plocka russin ur kakan.”
Ja, hon skriver så klart annat också. Som att den här diskussionen inte är ny, att den pågått så länge att trosriktningar haft gott om tid på sig att uppdatera sina tolkningar och rekommendationer. Dessutom har Barnombudsmannen samt förbund för läkare- och barnläkare ställt sig positiva till ett förbud, i den mening att pojken måste vara tillräckligt gammal för att kunna ge sitt samtycke.
Men sociala medier är sociala medier.
Centerpartiet kallas nu antisemiter.
Det är en grundlös och på alla sätt avskyvärd anklagelse, oavsett hur slängigt Cuf-företrädare väljer att uttrycka sig.
Det finns en konflikt.
Religionsfrihet mot barnets rätt till kroppslig integritet.
Omskärelse på pojkar är fysiskt inte jämförbart med omfattande omskärelse på flickor. Men det är avlägsnande av förhud utan medicinska skäl, drabbande en minderårig individ som förnekas självbestämmande. Men med en djupt förankrad, fundamental status i flera religioner.
Det är ingen enkel fråga. .
”Centern vill verka för ett förbud mot religiös omskärelse av pojkar. Rimligen borde Centerpartiet då också verka för ett förbud mot barndop?” twittrar Per Svensson på Dagens Nyheter.
Några droppar vatten jämställs med genital, oåterkallelig kirurgi som har dokumenterat negativa konsekvenser.
Nej, det håller inte.
Illa tänka argument är en sak, men så många gör sitt bästa för att locka fram det sämsta.
Ingen ska få skära kuken av bebisar. (Just den formuleringen är populär utanför kretsen av etablerade opinionsbildare. Antisemitismen jäser strax under ytan hos ett häpnadsväckande antal människor, vilket naturligtvis inte betyder att Centerpartiet ska utkrävas ansvar för andras fördomar.)
Ingen ska tro att det går att förbjuda något som pågått i 3 000 år.
Det är motpolerna.
Det är inte särskilt konstruktivt.
Ibland är politik enkel. Ibland är den svår. Och vad gäller omskärelse på pojkar är den riktigt, riktigt svår.
Jag är kluven. Jag vet inte. Det får man säga.
Ja, det är problematiskt att spädbarn utsätts för ingrepp som saknar medicinska orsaker.
Ja, det är rimligt att samhället ska verka för att reglera religiösa/doktriner som står i konflikt med sekulära principer.
Ja, Sverige har religionsfrihet.
Ja, ett förbud skulle slå mycket hårt mot utsatta minoriteter, vars utrymme i den svenska offentligheten redan är satt på undantag, ständigt villkorad.
Allt detta.
Partistämman mildrade förslaget från Cuf. Nu heter det att partiet kommer verka för ett förbud av omskärelse. I motionen stod det att polis skulle åläggas att utföra kontroller vid misstanke om avlägsnad förhud och att straffsatserna skulle spegla dem som gäller för kvinnlig könsstympning. Det blir ett hot, sett ur berörda minoriteters perspektiv.
Men även Annie Lööf skulle behöva hantera frågan i all dess komplexitet. Att rakt av förkasta stämmans beslut med att Centerpartiet värnar religionsfriheten är att blunda för motsättningen som finns.
Kanske finns det en väg som upprätthåller det sekulära samhällets hierarki? Där individens okränkbarhet måste placeras före religionens möjlighet att utövas. Men att denna väg inte går via förbud, vars uppenbara risk är att ingrepp skulle ske utanför sjukvården, utöver det att minoriteter pressas längre ut i marginalen.
Det är – givet sammanhang, givet historia – ingen reträtt att verka för förändring över tid, där budet till trosriktningarna är att samhällets förväntan är att omskärelse på pojkar ska ske först med samtycke, om det ens måste ske.
Medialt har nu konservativa, religiösa organisationer talat för alla judar och muslimer, men det finns ingen total enighet, progressiva krafter är öppna för förändring.
Är det möjligt att det kan ske? Hur? När?
Dialog.
Det är en väg som bör prövas.
Med problemformuleringen att barnets rättigheter måste värnas.
Sverige skulle bli första land i världen att förbjuda omskärelse på pojkar.
Det är ingen anledning att låta bli.
Men det är en anledning att låta politik vara så svår som den ibland förtjänar att vara.
