Lägg till detta det faktum att det parti, Vänsterpartiet, som gjorde sittande regering möjlig, bara fått inflytande när de bråkat och jävlats.
Men frågan om januariavtalet är knivig och full av dilemman. Den som entydigt förkastar det eller försvarar det är inte riktigt trovärdig. Jag var för att det ingicks därför att det höll ett långt sämre alternativ borta, nämligen en Kristersson-ledd regering med stöd av Åkesson. Jag var för avtalet också därför att jag alltid kallt räknar med att politiska överenskommelser förändras när verkligheten själv förändras. Vilket till stor del faktiskt också skett.
Den portalparagraf som inleder januariavtalet, att det finanspolitiska ramverket ska värnas (åtstramningspolitikens förbud mot expansiv ekonomisk politik), krossades på ett par veckor av en pandemi.
Och verkligheten idag är en annan än för bara ett år sedan: Arbetslösheten är mycket högre, välfärden riskerar att snart verkligen gå på knäna i kommuner och regioner. De dödliga luckor i välfärden som uppdagats av pandemin – jag tänker främst på en totalt underdimensionerad äldreomsorg – kräver helt andra satsningar på välfärden och en annan skattepolitik där mer pengar dras in till statskassan.
Sedan avtalet ingicks har, särskilt de senaste månaderna, något som liknar en generaldebatt om marknadsskolan, brakat loss. Borgerliga partier befinner sig under viss press när till och med deras egna väljare inte gillar de vinstmekanismer och den valfrihetsfundamentalism som styr skolsverige mot förvärrad segregation.
Därför borde avtalet i halvtid omförhandlas på centrala punkter. Det är absurt att det som det kom överens om i en värld ska gälla bokstavstroget i nästa värld. Det strider mot allt sunt förnuft. Det strider även mot allt sunt förnuft att de två borgerliga samarbetspartierna totalvägrar att ens tala med Vänsterpartiet, trots att V är en garant för att hålla ett konservativt block borta från makten. Deras hållning till V präglas av en rent amerikansk polarisering.
I dagsläget, och så har det varit ett bra tag sedan Moderaterna mer öppet började flörta med SD, borde Stefan Löfven ta och tagit chansen att pressa sina borgerliga samarbetspartier mer – ty vart ska dessa ta vägen när den enda vägen ut ur regeringssamarbetet leder rakt in i det konservativa blockets mörka hjärta?
De ledare som sitter för samarbetsregeringens partier är egentligen inte längre helt lämpliga på sina poster. Jag klagar därmed inte på själva personerna, utan på deras ideologiska hållningar. Det gäller framförallt Annie Lööf. Hon har vid det här laget suttit länge och hon förde vidare när hon tillträdde – par i par med den ekonomiske talesmannen Martin Ådahl – ännu starkare den omsvängning av Centerpartiet i timbrofierad riktning som redan Maud Olofsson så glatt påbörjade.
Ute i de kommuner där Centerpartiet är med och styr finns ännu andra idéströmningar levande och jag skulle önska att de fick ett större inflytande.
Liberalernas ledare Nyamko Sabuni har andra problem. Hon vet uppenbarligen inte riktigt vad hon vill. Jag vet heller inte vad hon vill. Hon trampar vatten och sjunker därför att hela hennes parti tar in vatten. Partiet har knappt några aktiva medlemmar kvar ute i landet och det socialliberala arv de borde kunna reaktivera verkar tyvärr ha lagts i malpåse. De hittar inte ens själva påsen, för det var så länge sen de stoppade undan den.
Men så har vi också Stefan Löfven. Före pandemin drev jag tesen att det bästa för hans parti vore att han lämnade partiledarposten i god tid före nästa val 2022. Under pandemins gång har han agerat trovärdigt och bra (bortsett från rakapparaten) så jag kan inte klaga på det. Men hur ska Löfven kunna leda en socialdemokratisk valrörelse där hans främsta budskap riskerar att bli försvaret av den januariöverenskommelse som cementerar en mittenpolitik som definitivt inte lär väcka liv i många sovande S-väljare? Det är en omöjlig uppgift. En ny person skulle behövas som s-ledare.
Därför fortsätter jag nu att driva tesen att det vore bäst för socialdemokratin om Löfven avgår, med heder och förtjänstfullt. Men ändå avgår och lämnar plats för en partiordförande som med full kraft kan leverera ett valbudskap som inte fullständigt undermineras av den kompromiss med nyliberalismen som januariavtalet innebär och innebar.
