Du vet, avtalet som ger USA rätt att skapa USA-styrda områden i Sverige, där de lyder under amerikanska lagar, med rätt för militär personal och dess anhöriga att – utan passkontroll – resa in i och ut ur landet?

Nej, det gör du förstås inte, för diskussionen har aldrig ägt rum – trots att det bara är veckor kvar tills avtalet läggs fram i riksdagen.

DCA-avtalet – DCA står för Defence Cooperation Agreement – kom utifrån sett från ingenstans, och regeringen verkar minst sagt ointresserade av offentlig debatt i frågan. 

När man läser avtalet, och svaren från remissinstanserna, blir det tydligt varför.

Men det är också ungefär det som är tillgängligt: avtalet och svaren från de remissinstanser som inkommit med sina synpunkter. Det är inte tydligt när avtalet beräknas klubbas igenom, men det jag fått fram är att det preliminärt läggs fram i riksdagen den 8 maj – om tre veckor. Ja, du läste rätt. (Vilket datum omröstningen sker är det fortfarande ingen som vet, eller åtminstone ingen som vill berätta.) 

Avtalet, som ”innebär att Sverige i en inte obetydlig utsträckning, i praktiken, frånsäger sig svensk jurisdiktion” (citerat Malmö Tingsrätt), ger USA ständigt tillträde till svenskt territorium under avtalstiden – och obehindrat tillträde till 17 svenska militäranläggningar. 

Vad det innebär rent konkret råder det stor osäkerhet kring. Och hur lång är avtalstiden? Det är en av de punkter som kritiseras av Svenska freds, den remissinstans som protesterat mest högljutt mot avtalet:

”Avtalet har heller inget slutdatum, och kan därmed även anses vara ett permanent avtal. Artikel 30.3 ger avtalet en inledande giltighetstid på 10 år men fortsätter gälla utan slutdatum efter dessa tio år.” 

Men Svenska freds är långt ifrån ensamma om att vara kritiska till, eller kanske snarare oroade över, det avtalsförslag som nu ligger på bordet. 

De mest framträdande synpunkterna i remissvaren gäller bristen på konsekvensanalys, otydligt eller bristfälligt underlag, utmaningar för infrastrukturen, behov av ekonomisk kompensation till berörda kommuner – och avsaknad av folklig förankring och debatt. Alla ganska avgörande delar i ett avtal av det här slaget, kan tyckas.

Flera instanser tvingas medge att de inte kan uttala sig eftersom underlaget är bristfälligt, bland annat Institutet för mänskliga rättigheter:

”Institutet har beretts tillfälle att yttra sig över den aktuella promemorian. Institutet anser dock att det saknas ett tillräckligt underlag i promemorian för att ta ställning till om förslaget är förenligt med våra grundlagar och för Sverige folkrättsligt bindande förpliktelser inom området mänskliga rättigheter. Institutet avstår därför från att lämna synpunkter på förslaget.”

En annan central fråga är förstås den om kärnvapen. Eller är den så central? Granskar man remissvaren är det inte direkt den bild som målas upp. 

Av 111 remissinstanser inkom 93 med svar. Endast fyra av dessa (Lunds kommun, Region Gotland, Svenska Freds och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet) nämner kärnvapen – 4,3 procent av instanserna. Så central var den frågan. 

Lämpligt nog har bland annat Norge och Danmark ingått liknande avtal med USA. Det finns med andra ord grannar att tjuvkika på och misstag att lära av (läs: undvika). 

Ändå verkar Sverige inte ha följt grannländernas linje vad gäller skrivningar om kärnvapen. Där finns ett explicit förbehåll mot kärnvapen i avtalet, men i Sverige är formuleringarna vaga: 

”Det finns inte skäl att ha kärnvapen, eller permanenta baser, på svensk territorium i fredstid.” 

Kanske finns det däremot skäl att ifrågasätta säkerheten i den första delen av meningen, eftersom vi nu är i full färd att verkställa den andra: avtalet handlar ju om att ge USA just permanenta baser (om man anser att tio år och därefter en automatisk förlängning kan betraktas som permanent, vilket Svenska freds argumenterar för att man ska göra). 

Men det största problemet, tillika orosmolnet, är det jag inledde den här texten med: den folkliga förankring som inte skett, den allmänna debatt som aldrig ägt rum. En demokratisk process hade varit tydlig med tidslinjen och den hade, förstås, gett medborgarna möjlighet till insyn och påverkan.

Just dialogen och samspelet med svenska medborgare lyfts av flera instanser.

”Att alla inte är lika inför lagen kan medföra sociala spänningar mellan amerikanska trupper och lokalbefolkningen.” (Älvdalens kommun)

”[Vi vill] uppmärksamma beslutsfattaren på det uppenbara behovet som finns kring allmänhetens tillgång till saklig och relevant information kring DCA-avtalet.” (Härnösands kommun)

”Fakultetsnämnden anser att synnerlig försiktighet bör iakttas när det gäller att bevilja utländsk militär personal polisiära befogenheter i områden där kontakt med svensk lokalbefolkning kan förutses.” (Uppsala universitet)

”Utländsk militär personal, anhöriga och leverantörer [kommer] att vara en ny och synlig del av det sociala livet i samhället. Allmänhetens reaktioner och åsikter om närvaron [...] sträcker sig brett, vilket kan påverka själva målet med den avtalade närvaron. Avtalet och närvaron är således mer än rent militär, den har även tydliga politiska och samhälleliga förtecken. Detta måste beaktas och kunna hanteras på ett konstruktivt sätt av civilsamhället i samverkan.” (Länsstyrelsen Skåne)

Om avtalet kommunicerats tidigare och tydligare hade vi hunnit prata om allt det här, och kontexten i vilken avtalet ingår. 

Till exempel att USA nu har baser längs hela den ryska gränsen från Norska havet till Svarta havet, något norska Bitte Vatvedt, tidigare NRK-journalist som lett den norska aktionen mot Norges avtal med USA, säger med höjt varningsfinger. 

Sverige blir nu en bricka i ett enormt försvarsspel signerat USA. Och jag behöver väl knappast påpeka att USA:s president just nu heter Joe Biden, men om ett drygt halvår kan heta Donald Trump. 

Vi har röstat om Euro, kärnkraft och högertrafik – men inte om Nato, inte om ett långtgående försvarsavtal med en av världens största försvarsmakter. Det finns mer än tillräckligt med fog för påståendet att vår regering älskar snabbspår lika mycket som den undviker dialog. 

Jag hoppas inte att det här är första gången du läser om datumet då förslaget läggs fram i riksdagen. Det vore ärligt talat ett underbetyg att den informationen ges av en ledarskribent – och att den kommer tre veckor innan den 8 maj.