Tyvärr lyser detta så gott som helt med sin frånvaro i MSB:s 32-sidiga broschyr ”Om krisen eller kriget kommer”. Den domineras av krigsretorik, och även om det inte är syftet så kan detta också undergräva tilliten i samhället. Man skriver att främmande makt eller andra aktörer kan ”väcka starka känslor kring en fråga för att göra oss oroliga eller misstänksamma mot varandra”. Frågan är om det inte är just det som både regeringen och media ägnar sig åt när man snabbt tolkar avgrävda kablar, inbrott i vattentorn eller foton tagna vid skjutfält som indikationer på aggression riktad mot Sverige. För några årtionden sedan var det ubåtar som sågs överallt. Den retorik som används runt invandring, misstänkt terrorism, militära hot eller gängkriminalitet bidrar starkt till att skapa otrygghet i vårt land.  

Mycket av tilliten byggs underifrån, i vardagsliv, på arbetsplatser och i föreningar. I det perspektivet är minskningen av personliga möten i allt från handeln till kontakten med företag och myndigheter problematisk. Inte bara vad vi gör utan också hur vi talar om eller med andra människor betyder mycket. Genom att kalla den som röstar på Sverigedemokraterna för nazist, köttätare för mördare, den som kritiserar Sveriges medlemskap i Nato för förrädare, den som kritiserar Israels folkmord på palestinier för antisemit eller klimataktivister för terrorister, avhumaniserar och demoniserar man den andre. Det är en klassisk strategi för de som vill skapa syndabockar – och en nödvändig ingrediens för krig, långvariga konflikter och folkmord.  

Det betyder inte att man stillatigande ska acceptera åsikter eller beteenden man anser är felaktiga eller skadliga. Man kan göra det utan att tillskriva andra ondskefulla avsikter, och man kan anstränga sig för att förstå varför en medmänniska kan ha helt annorlunda åsikter än man själv har.

Social sammanhållning byggs dock inte bara underifrån utan också uppifrån: hur staten och andra mäktiga krafter agerar har stor inverkan. Trots sina brister var folkhemsprojektet ett uttryck för solidaritet och sammanhållning. Med ökade klyftor minskar tilliten och när de som redan har de sämre ställt får bära huvudbördan av en viss politik, exempelvis klimatpolitiken, minskar den än mer. Andra faktorer, bland många, som bidrar till minskande tillit är bristande integration, en skol- och bostadspolitik som ökar segregationen, en kriminalpolitik som betonar straff, långvarig inlåsning och angiverilagar.  

För den sociala sammanhållningen är det viktigt att de som bryter mot lagar lagförs. Men politiken med hårdare straff som lett till att bristen på fängelseplatser överstiger bristen på bostäder i Stockholms innerstad har gått alldeles för långt. När den som straffas inte erbjuds en realistisk väg tillbaks kan heller ingen tillit skapas, vare sig hos brottsoffer, förövare eller samhället i stort.  

Det är samtidigt farligt att ha en obegränsad tillit till statsmakten, ditt parti, eller andra auktoriteter. Som Nina Björk påtalar i sin krönika i ETC nyhetsmagasin (13/12) leder det till oreflekterat grupptänkande och konformism. Det är svårt men viktigt att kampen för ett bättre samhälle utmanar rådande normer och samtidigt arbetar för en ökad gemenskap.  

Genom att bygga lokal gemenskap runt omställning, hållbarhet och resiliens kan vi bygga tillit underifrån och genom att ställa krav på politiken för ett mer solidariskt samhälle bygger vi den uppifrån. Vissa föredrar det handgripligt lokala, andra det politiska, båda behövs.