Nu har siffrorna för filmåret 2015 kommit. Jag läser alltid studien när den kommer, och varje år är det som att kastas tillbaka i tiden. Långt tillbaka. ”Dinosaurier vandrade omkring på jorden”-långt. Varför är det intressant läsning? Tja, först och främst är ju årets största amerikanska filmer inte direkt obetydliga för den svenska biopubliken. För det andra skapas inte film i någon sorts neutral bubbla – film speglar vår kultur och påverkar hur vi uppfattar vår omvärld.
Geena Davis Institute undersökte till exempel alla familjefilmer mellan 1990 och 2005 och kom fram till att medeltalet för andelen kvinnor i en folkmassa på film var omrkring 17 procent. Det fick Geena Davis själv att fundera på om vi uppfostrar barn att se kvinnor som en minoritet i det offentliga samhället. Vad kommer då årets undersökning fram till?
Av alla protagonister i de undersökta filmerna 2015 är 22 procent kvinnor. Otroligt nog är detta en gigantisk förbättring från filmåret 2014 då denna siffra var 12 procent.
Kanske detta stora hopp i statistiken är anledningen till att man kunde höra röster om att 2015 var “kvinnornas år” på film. En värld tränad i att tänka att 17 procent kvinnor är norm borde ju tycka att 22 procent är ett fullständigt jordskred.
Om en film har minst en kvinnlig regissör eller manusförfattare stiger andelen kvinnliga protagonister till 50 procent. Om en film bara har manliga regissörer eller manusförfattare sjunker den till 13 procent!
Hur var det då med antagonister under filmåret 2015? Antagonister är det största hotet mot filmens protagonist och är ofta en drivande del av filmens handling. 18 procent av dessa var kvinnor. Vi slog därmed med nöd och näppe jordbävningar och andra naturkatastrofer, som låg på 15 procent. Åldersmässigt följer filmerna könsstereotyperna till punkt och pricka. Kvinnor är i allmänhet yngre än männen, andelen kvinnliga karaktärer minskar efter 40 år och uppåt, medan andelen manliga karaktärer i samma åldersspann ökar något.
Nästan mest frapperande är siffran över andelen kvinnor filmåret 2015 som överhuvudtaget har en (tal)roll. Den ligger på 33 procent. Läs den meningen igen. När du läst den meningen igen kan du också fundera på det faktum att utav dessa mycket få kvinnor så var 76 procent vita.
Rödgrön sjudagarstidning – prenumerera nu!
Den här artikeln kommer från söndagsnumret av Dagens ETC. Som prenumerant får du Dagens ETC sju dagar i veckan – på helgerna rakt ner i din telefon, surfplatta eller dator.
Stöd Sveriges rödgröna tidning genom att bli prenumerant.
Det finns andra sätt att mäta kvinnlig och manlig representation på film än att räkna antal. Dagens ETC:s läsare har säkert hört talas om Bechdel-testet. För att klara testet måste en film innehålla:
1. Två namngivna kvinnliga karaktärer ...
2. … som pratar med varandra ...
3. … om något annat än män.
Det borde ju vara skrattretande enkelt för vilken film som helst att klara, men sanningen är att många filmer inte gör det. Några hyllade filmer som inte klarar av att visa två namngivna kvinnor som pratar med varandra om något annat än män är: 3 av 7 Star Wars-filmer, The Avengers, näst sista Harry Potter (om man inte ska räkna när Mrs Weasley kallar Beatrix för “bitch”) samt hela Sagan Om Ringen-triologin.
Bland svenska filmer som inte klarar testet hör Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, Jönssonligan (varken stora eller Lilla Jönssonligan) och En Man Som Heter Ove. Faktum är att när DN för några år sedan gick igenom de största svenska filmerna de senaste åren så klarade 20 av 30 filmer inte att ha två namngivna kvinnor som pratar med varandra om något annat än män. En film klarade testet enbart för att två kvinnor en gång pratar med varandra om shopping i Ullared.
Bechdeltestet används för att visa hur kvinnor systematiskt utelämnas bland karaktärer som aktivt för filmens handling framåt. Tänk på hur många filmer som lyckas inkludera minst två män som pratar med varandra om något annat än kvinnor, och fundera på varför.
Kanske många nu tänker att filmskapare så klart utesluter kvinnliga karaktärer för att det inte lönar sig att inkludera dem. Så är det dock inte. Förra året drog filmer med kvinnliga huvudroller in mer pengar än filmer med manliga.
Om det inte är pengar – denna faktor som annars brukar pekas ut som den enda faktor som räknas i business – vad är det då som håller män fängslade vid detta kvinnoexkluderande sätt att göra film? Alla ni som avfärdar idén att det finns starka strukturer som styr vår syn på kvinnor, vad har ni för förklaring istället? Fundera gärna över det nästa gång ni går på bio. Och glöm inte att se upp för dinosaurier!
