BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det går utmärkt att låta olika elproducenter konkurrera om att få producera och sälja el till oss. Men det är svårt att tänka sig att flera nätbolag skulle bygga elnät och konkurrera om att få ansluta just oss. Elnät är typiska naturliga monopol. Vi kan inte välja, utan får betala till det företag som äger näten där vi bor. Frågan är hur mycket vi skall betala.

Det stora transmissionsnätet som skickar stora mängder el från norra Sverige till södra, som binder ihop svenska elnätet med näten i Norge, Finland, Litauerna, Polen, Tyskland och Danmark är inte så svårt att hantera. Detta nät, där vattenkraftverk, kärnkraftverk och stora vindkraftparker är anslutna kostar dessutom bara en liten del av vad vi kunder betalar för elnätet. Det svåra är distributionsnäten. Hur mycket mer skall man få ta betalt för nät som distribuerar el bland skärgårdens bergknallar och kablar mellan öar, än nät som ligger i städernas kulvertar? Hur mycket skall det kosta i glesbygder där ledningar hänger mellan träd som behöver skötas för att inte ett stormfällt träd eller en snötyngd gren skall bryta strömmen?

I mer än 20 år har en myndighet försökt formulera regler för hur nätbolagens avgifter skall begränsas. Det har gått dåligt. Reglerna har överklagats och företagen har ofta lyckats visa att regelverket inte är rättvist. Detta har gjort att många bolag höjt nätavgifterna rejält. Kunderna är många och oorganiserade. De har därför inte klarat av att klaga och få domstolar att ändra myndigheten regler så att nätavgifterna blir lägre. Påverkan på reglerna har bolagen varit bäst på.

Det finns olika typer av elnätsbolag i Sverige. Det finns elnät som ägs direkt av kunder, många kommunala energibolag äger elnät, det finns lokala privata aktiebolag som driver elnät, statliga Vattenfall äger elnät, utländska energibolag äger elnät, och det finns stora elnät som ägs av kapitalförvaltande bolag som skall ta ut så mycket avkastning myndigheten tillåter.

Som kund till ett kooperativt eller kommunalt nätbolag är man delägare till elnätet. En fördel med det är att om man betalar alltför mycket pengar till ett sådant nätbolag, så att bolaget går med stor vinst, får man igen dessa pengar som delägare.

Så är det inte om bolaget ägs av andra.

Den finska statens bolag Fortum har under ett par decennier köpt upp elnät i Sverige. För två och ett halvt år sedan sålde man detta nät, med drygt 900 000 kunder till kapitalförvaltare och försäkringsbolag för 60 miljarder kronor. Värdet av nätet var alltså 60 000 kronor per kund. Förutom alla kostnader nätbolaget har för underhåll och administration skall varje kund därför via nätfakturorna betala avkastning på 60 000 kronor.

Man kan hävda att dessa kunder redan finansierat sina anslutningar och uppbyggandet av dessa nät. Priset på nätet gav Fortum en rejäl vinst. Den skall nu betalas av kunderna.

I förra onsdagens ledare skrev Thomas Sterner om privatiseringens grundläggande gåta: Om de offentliganställda är för inkompetenta för att sköta en verksamhet – hur skall de då lyckas med den långt svårare uppgiften att välja och styra privata entreprenörer utan att det blir korruption eller andra katastrofala resultat?

Detta problem är tydligt när det gäller regleringen av vad kunderna skall betala för elnäten. Regelverken för hur näten skall värderas och hur skälig avkastning skall beräknas är så komplicerade att vanliga kunder inte har möjlighet att förstå dem. För elnätsbolagen är det ekonomiska resultatet om man lyckas påverka myndighetens regler eller domstolarnas tolkning stor. Får man ta ut en procent högre avkastning på 60 miljarder är det 600 miljoner kronor per år. Det gör att man kan finansiera många advokater och forskare i kampanjer för att nå det resultatet. Visserligen olagligt, men ekonomiskt lönsamt, skulle det också vara att korrumpera beslutsfattarna i myndighet eller domstol. Att regelverken är komplicerade gör det svårt att avslöja resultatet. Om betalningen består i framtida, lönsamma konsultuppdrag eller anställningar är också dessa svåra att bevisa.

Kanske är det minst dåliga att kunderna, via kooperativ eller kommunala bolag, ägde alla nätbolagen. Då skulle risken för korruption minska genom att de ekonomiska drivkrafterna att påverka myndighet och domstolar skulle minska. Dessutom skulle kunderna få ett mer direkt inflytande över hur man väljer teknisk standard på nätet. De får då inflytande över hur vad man skall betala för att minska risken för avbrott, eller hur man vill att mätdata och styrning av laster skall kunna skötas.