För några år sedan konstaterade Världsnaturfonden att Kuba är det enda landet i världen som utvecklas utan att förstöra ekosystemen. Rapporten utgick från två index, dels det så kallade ”ekologiska fotavtrycket” som visar hur mycket resurser som förbrukas i olika länder per person, dels FN:s ”human development index” som är ett mått på den nationella inkomsten, hälsan och utbildningen. Bara Kuba fick godkänt på båda områdena.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det är just dessa två saker som gör Kuba till ett så märkligt, odefinierbart, ja, rent av schizofrent land att vistas i. Ta till exempel huvudstaden Havanna, som en gång i tiden var en tjusig stad med kolonialbyggnader i pudriga pasteller.
I dag påminner staden dock mest om en krigszon och i princip varannat hus är antingen raserat eller igenbommat. Standarden på boendena varierar så klart, men pendlar för det mesta mellan mer eller mindre bedrövligt. Men vad ska man förvänta sig när medellönen för en kuban ligger på drygt 240 kronor i månaden? Dessutom är pressfriheten icke-existerande och internet blev inte tillgängligt på ön förrän förra året.
Å andra sidan har alla kubaner fri sjukvård, skolgång och barnomsorg. Vi talar inte svensk standard precis, men till skillnad från många andra länder med samma BNP har Kuba lyckats med något som de andra länderna bara kan drömma om. Trots den usla månadslönen har alla mat för dagen tack vare att staten ransonerar basvaror så som ris och bönor. Alla kan äta sig mätta, alla får vård och alla kan läsa och skriva. Det är ett land fullt av motsägelser och jag vet ännu inte, så här några dagar efter att jag har kommit hem, vad jag egentligen har fått uppleva.
Det allra märkligaste måste dock ändå vara öns jordbruk. På grund av starka ideologiska och ekonomiska band med Sovjetunionen var Kuba fram till 1990-talet en storkonsument av både bekämpningsmedel och konstgödsel som importerades från den mäktiga storebrodern. När Sovjet kollapsade följde Kuba med i fallet och landet hamnade i en stor ekonomisk kris. Det fanns bara ett val: att lära sig att odla utan gifter eller dö av svält.
Som tur var valde kubanerna att lära sig odla hållbart, det vill säga utan miljö- och hälsofarliga bekämpnings- och insektsmedel. På köpet fick man en biodiversitet som är överlägsen de stora industrijordbruken i västvärlden.
På senare tid har pendeln åter svängt och Kuba importerar i dag 80 procent av sin mat från bland annat Kina och Vietnam. Det beror främst på det kollapsade statliga jordbruket där monokulturer av sockerrör och majs har sugit ut all näring ur jorden. Men de ofrivilligt ekologiska bönderna upplever inga sådana problem.
Med två så skilda metoder sida vid sida, där den ena har lyckats och den andra misslyckats, kan det knappast bli tydligare vad vi behöver göra om vi ska fortsätta att besitta denna planet. Givetvis handlar det inte om att ge avkall på demokrati och folkhälsa för ett hållbart jordbruk, men om en bonde på den kubanska landsbygden kan få det att funka borde väl vi i Sverige, med miljoner gånger fler resurser, kunna ställa om till ett hållbart och självförsörjande jordbruk?
