Det du ser på bilden är en syrisk man som vilar med sitt barn på marken i Serbien, innan deras resa ska fortsätta mot Ungern. Det du ser är en förtvivlan som skriker högt ur sömnen.
Jag hoppas att du ser.
Att du ännu inte förhärdats av rapporteringen kring folkvandringens offer, att du inte förblindats av debattörer som döljer lidandet bakom kvantifiering, ”volymer” och ”nettotal”.
Jag hoppas att du känner.
Ibland måste vi börja och sluta med det. Att vi känner. Att vi – efter att alla argument har ställts mot varandra, efter att frågan intellektualiserats ned till minsta detalj – bottnar i något som vi inte riktigt kan ta på. Men som säger oss vad som är rätt och vad som är fel.
En frekvens som ger riktning.
Jag önskar att jag kunde berätta för dig vad mannen och barnet heter. Tyvärr slarvar de stora nyhetsbyråerna ofta med den sortens information. Men även om du inte vet deras namn, även om du inte har deras kompletta historia, måste den här bilden betraktas som ett lackmustest när det kommer till att ha eller inte ha medmänsklighet.
Om jag skulle kunna se denna bild utan att känna...
Då har något i mig brustit.
Den delen av oss måste vi vara varsamma med, den där inre svängningen, speciellt eftersom många nu talar till oss om att medmänsklighet aldrig kan omfatta alla, att det enda sunda och riktiga är att definiera dess begränsningar.
När jag skriver den här ledaren är jag hemma med mitt barn. Vi har vårt lilla liv. Vaknar bredvid varandra, mjukt lindade i trygghet. Den bästa stunden på hela dagen. Vi vaknar på morgonen i samma säng som vi på kvällen, och nästa kväll efter det, ska somna i. Men de vaknar på tunna filtar som på kvällen sprids ut över ett grusigt fält, eventuellt i ett nytt land. Vi går upp för att äta frukost. Mikrovärmer gröt. Sedan kanske öppen förskola, eller sångstund. Vi väljer i vår bubbla av trygghet, ur en tillvaro som tillhör och formas av mig. Men de vaknar till en tillvaro... Jag kan inte ens ana. Vad säger mannen till barnet? Vad vågar han lova?
Jag står inte ut med bilden.
Jag står inte ut med bildens verklighet.
Att jag känner så är inte nobelt. Det är tvärtom det minsta vi kan begära av oss själva, av våra vänner och familjer – och av politiker. Den som känner så är människa. Den som känner så har en frekvens som hjälper den att vara medmänniska, och att skilja mellan rätt och fel.
På sistone har det kommit artiklar om att polariseringen har gått för långt. Johannes Forssberg (Expressen 3/8) saknar nyanser i det offentliga samtalet, en vilja till förståelse. Han skriver om ett skyttegravskrig: ”Man tar sina politiska motståndare och gör en grotesk karikatyr av deras uppfattningar. Sedan går man till rasande angrepp och vinner debatten i stor stil.” Johan Hakelius (Aftonbladet 27/8) är lika bekymrad, han längtar efter ”lojt obestämda åsikter”, ”formulerade med förströdd självdistans”, för att slippa ”kulten av kompromisslös enögdhet”.
Jag kan nog förstå var de kommer ifrån. Men samtidigt, ibland finns det inga nyanser, inga glidande skiftningar mellan rätt och fel.
Som med bilden.
Antingen ser du den och vill hjälpa. Eller så ser du den och tycker att den är hemsk men att Sverige inte kan göra mer. Kanske tänker du att de borde få hjälp i sitt hemland Syrien, med blodbesudlad regim och barbariska terrorgrupper. Kanske att de har sig själva att skylla.
Det ena är rätt, det andra är fel.
Jag följer min frekvens. Du följer din. Nu vet vi i alla fall båda att det finns en man och en pojke som sover under bar himmel, utan att kunna kontrollera sin omedelbara framtid.
Det handlar om en bild.
Det handlar om två människor.
Det handlar om att vi – som individer, nationer och unioner – står inför en historisk prövning. Nej, ett beslut. Antingen väljer vi rätt. Eller så väljer vi fel. Och då är vi förlorade. Ur det mörker som följer kan jag inte föreställa mig hur vi ska hitta tillbaka till något som påminner om värdig civilisation.
Det finns fler bilder. För många. Av de levande, av de döda – som Alan Kurdi.
Malin Ullgren skriver i Dagens Nyheter (25/8) om en som visar en afghansk flicka, ett barn som kunde ha ett liv framför sig, men som är omkommen under transport över Svarta havet:
”Kanske ter det sig som en förebråelse, en känslomanipulation i en politisk diskussion att ta upp barnen som flyr. Det är bara det att man måste förstå att det är vad frågan om SD, migration och flyktingfrågan handlar om – människoliv. Inte mindre än så.”
Nej, aldrig mindre.