Vi har ett fascistiskt och rasistiskt parti i våra demokratiska parlament och dessa partier breder ut sig i Europa, samma Europa som nu håller på att glömma det som hände under andra världskriget. De sista som var med i Auschwitz och Birkenau håller på att gå ur tiden. Detta hinner inte riktigt att hända förrän vi är där igen. Lär vi oss aldrig något av historien, är vi européer egentligen hela tiden rasister och fascister, men när det blir för övertydligt så måste vi försöka att öppna garderoben och stoppa undan de mest unkna åsikterna om våra medmänniskor, ett tag.
Som socialist så är det logiskt och självklart att när vi har högerregeringar som försöker att klämma åt de som redan har det svårt så vaknar fler upp och kräver större rättvisa. Det är inte bara rika som ska ha ett bra liv och vi ska solidariskt hjälpa de som har det svårt så att de också har chansen att leva ett drägligt liv. Men när omänskligheten växer i Hällefors, Sverige och Europa är det inte längre självklart att vi ska hjälpas åt och dela rättvist på tillgångarna utan får jag sitta i mellan så då ska jag hitta någon som minsann är mindre värd att dela det gemensamma och de ska inte tro att de får vara med och dela de också. Ju större klyftor som skapas av högern i samhället, ju större orättvisor upplevs med rätta men svaret är inte entydigt, byt politik, minska klyftorna, öka jämställdheten. Nej högern och extremhögern går i armkrok mot ett fascistiskt samhälle där vi ska hitta syndabockar av ”fel” hudfärg, religion, etnicitet, sexuell läggning och så vidare som tar ”våra” pengar när vi i själva verket alltid vet vem som tar våra pengar om de får chansen!
Ju fler som accepterar tanken på att vissa inte bör få vara med och dela på våra gemensamma tillgångar, ju längre bort från ett humant samhälle kommer vi och ju närmare 30-talets Europa kommer vi, om vi inte bestämmer oss för att något annat och motarbetar fascismen och tron på att vi vita, kristna, svenskar och heterosexuella individer står över andra och därför har rätt att ha det bättre. Vi kommer säkert att få uppleva svårare tider eftersom denna jord inte är oändlig och då gäller det att välja hur vi ska behandla våra medmänniskor oavsett färg och gud, medmänskligt eller omänskligt. Vi som fortfarande tror på medmänsklighet måste våga stå upp och visa vad vi tycker och att vi är beredda att ta kampen för ett rättvist samhälle som följer FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Några debattörer jag läst på sistone har ifrågasatt det demokratiska i att låta odemokratiska ideologier få ta plats i demokratin. Jag är beredd att hålla med, men tror inte på förbud utan tror fortfarande på att vi som tror på solidaritet och medmänsklighet ska kunna övertyga de tvivlande om att den enda vägen för samhället att ta är kärlekens och medmänsklighetens väg, hatets och omänsklighetens väg för oss med säkerhet mot mer otrygghet och mer lidande.
Men det är en daglig kamp vi måste föra, i våra hem , på våra arbetsplatser, på vår fritid. Vi måste debatten på Klockarhagsskolan, på Ovako, på vårdcentralen, i Hurtigtorpet, ja överallt där vi möter acceptansen för rasism som sakta men säkert försöker att äta sig djupare i folks medvetande. När som helst kan vi åka dit, och inget är så jobbigt som när man upptäcker sig själv med begynnande rasistiska värderingar, eller hur?
Till sist en liten reflektion över en reflektion i avsnitt 148 av dokusåpan Hällefors, min kollega Susanne tyckte att ”läs på, gör om och gör rätt”, kan man tolka det som att socialdemokraterna har tröttnat på den oförblommerade girighet som Hälleforshögern visar upp med jäv och retroaktivitet. Men det kanske var att tolka det för långt, eller?
Örjan Fredriksson
