Lågt barnafödande har en tendens att skrämma slag på högern, gissningsvis av två skäl. 

För det första: färre barn betyder minskad arbetskraft och sämre ekonomi. (Och, gud förbjude, ”färre framtida genier, innovatörer och entreprenörer”, som moderaten Per Rosencrantz skriver i en debattartikel i Altinget.)

För det andra: högern verkar få panik av kvinnor som inte drömmer om barn. Förutom när det gäller invandrarkvinnor, förstås.

Jag gissar att jag är en av de kvinnor som sätter skräck i borgerligheten: 30 år fyllda och ännu inga barn. Planen är att jag ska föröka mig (andas, högern). Men många av mina vänner är tveksamma. Entusiasmen är, så att säga, dämpad. 

Jag ska försöka förklara varför. 

På 90-talet, då min mamma fick sina två barn och därmed gjorde staten till 95 procent nöjd, fanns en ”det löser sig”-anda. Det fanns bostäder. Allmännyttan hade ännu inte monterats ned. 

Bolåneräntan var hög, men i övrigt var tröskeln till marknaden låg. Så länge man hade ett jobb och lite pengar sparade kunde man köpa en lägenhet eller ett till och med ett hus. 

I en tillvaro som i princip kräver en utstakad väg redan i tonåren – grundskolebetyg, gymnasieprogram, högskoleprov, universitetsutbildning, fast anställning och bostadssparande i en evighet – finns inget utrymme för tankar som ”det löser sig”. 

En mer naturlig tanke är: ”Var fan ska jag bo?”

Jag hör inte till den mest utsatta gruppen vad gäller det som kan beskrivas som grundläggande trygghet: att ha en långsiktig bostad till rimlig kostnad och en trygg anställning, att kunna betala för mat, el, busskort.

Unga, studenter, låginkomsttagare och äldre har det förstås värre. Men sanningen är att jag är beroende av min sambo – utan honom hade jag inte haft någonstans att bo. Trots att jag har följt den utstakade vägen: pluggat, jobbat, sparat. 

Vart tar jag vägen om vi får barn och relationen skiter sig?

Det är omöjligt att tänka ”det ordnar sig” i en sådan sits. 

Att skaffa barn kräver en plan och det kräver pengar. Familjebildning har blivit en oerhörd risk. Sex av tio kvinnor inte råd att lämna sin partner, eftersom de inte kan skaffa en egen bostad.

Och en alldeles grundläggande fråga i sammanhanget är huruvida unga människor ens kan få fart på vuxenlivet, det vill säga nå fasen då barn finns på kartan. 

Hyresgästföreningens rapport Unga vuxnas boende slår fast att starten på vuxenlivet har förskjutits. Nästan 200 000 unga bor ofrivilligt kvar hemma. 

Bara en procent av unga vuxna i åldern 20–27 vill bo i andra hand – men det är just andrahandsuthyrningen bostadsminister Andreas Carlson (KD) vill satsa på.

Och moderater som oroar sig över bristen på framtida genier borde kanske göra något åt det faktum att många tvingas avstå från studier på grund av bostadsbrist. 

En fråga: När ska man hinna, ha råd, våga, kunna skaffa barn i en verklighet som ser ut så här?

Det här handlar inte bara om vad människor vill. Det handlar om vad de kan, vad de vågar. Rent krasst: vad de har råd med. 

Politiken behöver skapa förutsättningar för kvinnor att skaffa barn. Högern tycks inte ha någon aning om hur man gör.