Redan innan explosionen ägde rum hade ekonomin kraschat. Libanon är ett överbelånat land i nivå med Grekland och Japan. Den uppblåsta ekonomin säckade ihop och nu är läget så illa att Världsbanken klassar den ekonomiska krisen som en av världens värsta på 150 år. Den libanesiska valutan har tappat mer än 90 procent av sitt värde sedan hösten 2019. Priset på alla importvaror, vilket är det mesta som finns i butikerna, har ökat tio gånger, eller mer.
Eftersom staten är bankrutt har den till exempel inte råd att köpa bränsle för att producera el. Den 17 oktober 2019 gick libaneserna ut i de största massdemonstrationerna någonsin och krävde hela den politiska elitens avgång.
Libanesisk politik kan beskrivas som en giftig cocktail av korruption, nepotism, liksgiltighet, inkompetens, och en självgodhet som präglar en sanslöst rik politikerklass som tagit över kontrollen av staten.
De få styrande familjerna utgör en slags adel med stadigt grepp om ekonomin, främst banksektorn och politiken.
Ibland brukar Libanons politiska kultur beskrivas som en sorts terrorbalans mellan de etniskt-politiska grupperingarna som slogs under inbördeskriget (1975–1990). Men under ytan har de styrande partierna, med allt från kristna fascister till terrorstämplade Hizbollah, funnit ett allt starkare gemensamt intresse av att behålla status quo.
Låga skatter på kapital, höga räntor och strikt banksekretess har varit ett paradis för Mellanösterns korrupta oligarker.
Libaneser har här sin chans att rösta bort ledarna i söndagens val, men det lär knappast hända.
När det kommer till kritan har libaneser en tendens att ändå lägga sin röst på de gamla bekanta ledarna och partierna. Samma partier som orsakat kriserna i landet. I intervjuer hör jag att libaneser kräver en förändring men att de inte vågar lägga sin röst på en ny utmanare.
Egentligen är det inte så konstigt. Sekterismen är en del av det politiska systemet, folk är beroende av nätverken och är oroliga att förlora den lilla garanti de har. Men här spelar även rädslans politik in, fruktan för krig och etniska konflikter gör att folk klamrar sig fast vid det bekanta.
Dessutom är det väldigt svårt att nå över spärren om man är en oberoende kandidat. Men den kanske största orsaken till att libaneser inte vågar tro på förändring är att det är för många stora krafter i rörelse, känslan av att man aldrig kan fatta sina egna beslut utan att länder som exempelvis Iran och Saudiarabien kommer att lägga sig i. Hur ska en vanlig libanesisk arbetare kunna ha något att säga till om här, verkar många tänka.
Samma sak var det i valet 2018 då var det bara sex procent av utlandslibaneser i Frankrike som lade sin röst på en utmanare, enligt en rapport från tankesmedjan Arab Reform Initiative.
Istället lade de flesta i diasporan sin röst på Free Patriotic Movment och Lebanese Forces, båda är kristina nationalistiska partier, den förstnämnda leds av presidenten Michel Aoun och den andra av Samir Geagea.
En annan oroväckande utveckling är att många miljardärer ställer upp i årets val för att skydda sina intressen. I och med den ekonomiska krisen har allmänheten ökat pressen på förändring av det ekonomiska systemet med krav på ökad reglering och insyn. På sätt och vis är det ett positivt tecken, de som vunnit på det korrupta systemet är nervösa.
Nej, allt är inte becksvart. Både Free Patriotic Movment som leds av presidenten Michel Aoun och Future Movement med den tidigare premiärministern Saad Hariri i spetsen har kollapsat. Hariri har lämnat politiken.
Tyvärr är risken att miljardärerna kliver in i det utrymmet som dessa partier lämnar efter sig men på sikt kan den här turbulensen leda till att progressiva ändå tar plats.
Att det rör på sig är att betrakta som starten på något positivt även om en förändring inte kommer att skymta i detta val.