Du har säkert tusentals exempel själv som bevisar det ovanstående. Här är ett till. Malmö stads anställda och politiker har på tre år gjort 10 354 flygresor till och från Stockholm, vilket motsvarar 137 varv runt jordklotet.
Samtidigt: Malmö stad prisas för sitt miljöarbete och har som mål att bli världsbäst på hållbar utveckling. Det står i kommunens resepolicy att tåg ska väljas före flyg. Ändå dessa 137 vanvettiga flygvarv runt jordklotet bara för att ta sig till Stockholm.
Det som görs är inte det som sägs.
På ett större plan pågår samma falska diskussion om det man gör. Om du till exempel funderar över varför några av världens största länder just nu ser kraftiga fall av sina valutor så kommer du snabbt hitta information hos affärstidningar eller nyhetsmedier om att dessa länder ”levt över sina tillgångar” eller att de ”förlorat förtroende från marknaden”. Indien, Brasilien, Sydafrika, Turkiet och Indonesien… dessa jätteländer med ekonomier som påverkar världen och med växande ekonomi, ser sina valutor falla och börjar använda samma knep som den svenska riksbanken gjorde 1992 då räntan steg och steg till… ja man accepterade läget. Vi får en ny global kris i valutamarknaden där dollarn stärks (det blir det enda land dit finanskapitalet till slut kan flytta) medan allt annat faller.
Men ingenstans kommer någon förklara varför detta sker, vad det är som skapar oron egentligen.
Svaret är nämligen rätt rått.
Världens rika stater har ställt in sig på en extrem låg räntenivå utan inflation och istället ”hållit hjulen snurrande” genom att göra en historiskt stor expansion av kapital. Riksbanker världen över har skickat in nya pengar i systemet, vi pratar om tusentals miljarder i månaden globalt och summorna bara fortsätter.
Men det är inte staternas offentliga ekonomi som växt utan det är den privata finansmarknaden, genom att centralbankerna i praktiken överlåter allt detta nya kapital till privata banker och därmed det privata finanskapitalet.
Det i sin tur gör att spekulationsekonomin bara ökat i omfattning, vi har idag ett betydligt värre läge än 2008 och även om politiker och centralbanker sagt att man reglerat och stabiliserat är sanningen att man gjort absolut ingenting, det är bara de megastora bankernas makt och omsättning som ökat.
När borgerligt styrda stater å ena sidan pumpar upp spekulationsekonomin och å andra sidan inte gör de stora investeringar i omställning, jobb och utveckling som behövs (eftersom man är emot en ”svällande offentlig sektor”), ja då kommer oron hos de gynnade bli större i takt med att allt fler ser att även denna gång är golvet flytande och varje sanning som sägs är bara en partsinlaga.
Oroliga spekulanter skapar en ”orolig marknad” det är inte nationernas egentliga värde som det handlar om, det är bara rädslan för kortsiktiga förluster.
Och då ändras plötsligt all ekonomisk och politisk ”sanning” som över en natt.
Jag läser uttalanden i Wall Street Journal där man börjar räkna på effekterna av att höja inflationen till sex procent. Då skulle USA:s enorma skuld till omvärlden minska med 21 procent på bara fyra år. I praktiken blir det då övriga världen som betalar (genom att alla lån till USA minskar i värde) men det kommer också sätta igång inflationstal i andra länder och till slut är det löntagarna som kommer vara betalare av ”saneringen av lånebubblan”. Genom högre räntor, lägre löner och minskad välfärd.
Det enda sättet att skydda finanskapitalet är nämligen om andra betalar skulden.
Precis på samma sätt som löntagare betalat den globala kreditexpansionen med lägre löner, ökade lån (löntagare är numera alltid låntagare, ingen kan konsumera bara på sin lön) och ökad ojämlikhet mellan de som äger och de som inget äger utom sina lån.
Men det man kommer göra är inte det man kommer säga.
Allt detta kan ju ses som något normalt ”sån är världen” men det är för mig ett absurt tänkande för det finns ingen anledning att ständigt ljuga om sina avsikter utom detta enkla; att man själv tjänar på det.
En procent av jordens befolkning agerar för att skydda sig och få de 99 procenten att betala den kommande krisen.
Samtidigt sätter det här varje radikal klimatrörelse inför ett problem. Det enda som kan få världsekonomin att stabiliseras idag är gigantiska offentliga investeringar i hållbarhet, men utan en ekonomisk förståelse av att offentlig sektor därmed måste storlåna av medborgarna blir det nödvändiga omöjligt.
Istället kommer man prata om minskad konsumtion eller att ”vi kan inte leva på lån”.
(Fast det är det världen har gjort alla de nyliberala decennierna, problemet är att lånen gått till vanvettig kortsiktig förstörelse).
Det gör i så fall klimatrörelsen politiskt helt maktlös i kommande kris.
Vi kommer ”inte ha råd” att rädda världen.
Ja, det är sant. Verklig politik handlar om att göra, inte att tycka. Att offentligt anställda i Malmö slutar flyga på skattebetalarnas bekostnad till Stockholm är ju något som kan genomföras imorgon. En lokal klimatrörelse kan tvinga igenom det snabbt.
Men för att vrida det globala finanskapitalets makt och skapa verkliga investeringar krävs rörelser från varje kommun, varje stad, varje region och varje nation tills det som sägs också är det som görs.
Vi har en del att göra med andra ord.
