Men är inkomstskillnader verkligen så farliga? Jag fick frågan nyligen efter att Statistiska centralbyrån rapporterat att inkomstskillnaderna i Sverige nu är större än någon gång sedan mätningarna började göras. Men är det ett problem? Nej, menar de flesta liberaler. Avgörande är istället om alla får det bättre, inte om några blir rika. Jag menar att de har fel, och här är fyra skäl till det.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
1. Vi löper nu risken att en verklig ekonomisk överklass etableras i Sverige med mycket stor makt. När förmögenhetsskatten, fastighetsskatten, arvs- och gåvoskatten tagits bort har det gynnat det översta inkomstskiktet, samtidigt som det gynnats av sänkt bolagsskatt och skattesubventioner via rut och rot. Men när en ekonomisk elit frikopplas från de samhällen de vistas i uppstår en ny arrogans. Vi hörde den demonstreras av Leif Östling förra året i hans berömda uttalande om varför det är meningslöst att betala skatt: Vad fan får jag för pengarna? Vi har också fått ett nytt skikt av välbetalda välfärdsdirektörer som kännetecknas av en ny arrogans gentemot demokratin själv.
När Ambeas vd Fredrik Gren intervjuas i Dagens Nyheter (5/2) säger han: ”Jag förstår inte hur man kan lägga tid på att diskutera vinstfrågan när man vet att ett vinsttak aldrig kommer att gå igenom i riksdagen.” Yttrandet går att översätta så här: Jag förstår inte att det ödslas tid på demokrati. Det rör inte denne vd i ryggen att en majoritet av väljarna vill begränsa hans vinster.
2. Ökade inkomstskillnader leder till att statushetsen tilltar. Den amerikanske ekonomen Robert H Frank har i boken ”Frånsprungen – hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen” träffande beskrivit den logik som uppstår när det allra översta skiktet dramatiskt ökar sina inkomster. De spenderar då alltmer pengar på statusskapande konsumtion – varvid skiktet precis under vill följa med och försöker göra likadant. Så fortplantar sig en konsumistisk kedjereaktion ner genom hela klassamhället. På botten finns de fattiga som helt ställs utanför konsumtionskarusellen. Varje gång jag hör någon ung gängkriminell tala om de dyra kläder, bilar eller klockor han vill ha men inte på ett normalt sätt kan få, tänker jag på den där konsumtistiska kedjereaktionen.
Och varför talas det så lite om klimat- och miljöfrågor? En viktig förklaring till det är att konsumismen utgör en så enorm kraft i varje ojämlikt samhälle. Statushetsen gör det svårt att avstå från något.
3. Inkomstskillnader är direkt farliga därför att de höga inkomsterna allra överst är resurser som berövas en nödvändig fördelningspolitik. ”Sammanlagt beräknas utvecklingsländer förlora åtminstone 170 miljarder dollar om året till följd av att superrika individer och företag gömmer undan pengar i skatteparadis”, konstaterade Oxfam nyligen. Det är pengar som borde gå till välfärd och investeringar i de länder där pengarna intjänats. Ekonomen Gabriel Zucman skrev i The Guardian i november förra året: ”När ojämlikheten ökar, blir skatteflykt till utlandet en elitsport.” Men detsamma gäller även i ett rikt land som Sverige där årligen runt 40 miljarder berövas välfärden.
4. Den till synes obönhörliga rikedomstillväxten hos det översta skiktet skapar en allmän resignation i politiken och samhället. Får ojämlikheten skena länge nog framstår den till sist som en orubblig naturlag. Och faktum är att ojämlikheten är ett slags naturlag. ”Utan en aktiv fördelningspolitik driver samhället mot ojämlikhetsgränsen lika obönhörligt som en sten faller mot marken när man släpper den.” Så ödesmättat formulerar sig Per Molander i sin bok ”Ojämlikhetens anatomi” som kom för några år sedan. Där visar han med hjälp av ren matematik att den som har ett litet övertag i resurser från början – det kan vara hur mikroskopiskt som helst – till slut kommer att roffa åt sig hela kakan, såvida inga fördelningspolitiska åtgärder sätts in.
Denna naturlag påverkar uppenbarligen även journalistiken. I den intervju som DN gör med Fredrik Gren nämns inte att mannen har aktier för 50 miljoner i det börsnoterade företag han leder och att han har en årslön på över sju miljoner. Har det blivit så naturligt med ojämlikhet att journalistiken inte ens talar om det?
Det är inte en slump att det vi kallar högerpopulism nästan var borta i västvärlden under den långa efterkrigsperiod då inkomst- och förmögenhetsskillnader minskade. Idag är högerpopulismen en omvälvande kraft i snart sagt vartenda samhälle i västvärlden. När de översta skikten drar ifrån uppstår ett missnöje. Men eftersom den segrande, marknadsliberala ideologi som rättfärdigat ojämlikheten samtidigt försvagat de ideologier som motsätter sig de växande klyftorna så uttrycks mycket av missnöjet istället i form av högerpopulism.
När växande ojämlikhet blir det nya naturliga blir samhällsdebatten irrationell och borgerligheten faktaresistent. Men den potentiella sprängkraften i vänsterns idéer växer. Det kan smälla när som helst och mycket plötsligt.
