Vad spännande!
Innebörden av det utropet är egentligen att nyhetsankaret inte personligen berörs av frågan som diskuteras utan kan förhålla sig till det som just något ”spännande” som väntar – någon annan.
Nu är sådana utrop borta i nyhetssändningarna och har oftast ersatts av ibland rättså uppjagade programledare som aldrig utbrister ett glatt Vad spännande! Vi får se hur det går! Coronasmittan går nämligen inte att hålla på avstånd, den kan drabba vem som helst, även nyhetsfolket.
En lätt känsla av hysteri har den senaste månaden strömmat ut från i synnerhet Agenda eller Aktuellt i SVT, särskilt när företrädare för Folkhälsomyndigheten intervjuats. Generaldirektören Johan Carlsson eller statsepidemiologen Anders Tegnell har utfrågats med ungefär samma felfinnande tonfall som när politiker ställs mot väggen i slutet av en valrörelse.
Att kritiska frågor ställs är förvisso helt rätt och vi ska vara glada för att journalister inte är underdåniga gentemot statens representanter.
Inte heller ska jag moraliskt döma ut dem som känner hysteri, den är förklarlig.
Men den är samtidigt ganska farlig. Stämningen jagas upp. Och det finns en eländig medial mekanism som lätt utlöses i tillspetsade situationer: personfixeringen. I ett Aktuellt-inslag nyligen gick det rätt långt när programledaren med hetsigt tonfall frågade statsepidemiologen ungefär så här: ”Är DU inte rädd för att DU har fel?” Frågan förvandlade på en halv sekund en myndighet med flera hundra anställda till en enda person. I samma sändning togs en vetenskaplig rapport från Europeiska smittskyddsmyndigheten upp och Tegnell hade rimliga, skeptiska invändningar mot den. Programledarens reaktion var då: ”Har Europeiska smittskyddsinstitutet fel!?” En extremt komplex vetenskaplig fråga reducerades på ännu en halv sekund till ett rätt eller fel.
Om Folkhälsomyndigheten gör rätt eller inte, det vet vi inte förrän detta är över. Men det är svårt att förstå den våldsamma kritik för senfärdighet och mesighet som så starkt har hörts från i synnerhet kommentatorer till höger eller i mitten av det politiska fältet. Varför kräver just vissa (inte alla) liberaler en mycket mer auktoritär linje från myndigheter och regering i coronafrågan? Varför är de så måna om att göra som ”alla andra”? Borde inte just liberaler alltid mer förespråka frivillighet och folkvett istället för stenhårda statliga påbud?
Jag har funderat en hel del på det där. De flesta utpräglade liberala kommentatorer följer naturligtvis sin ideologi och inser det förnuftiga i den rätt pragmatiska linje som svenska myndigheter har inför pandemin. Men de liberaler – länge med Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski i spetsen – som ropat högst efter en hård stat som pekar med hela handen, vad har hänt inuti dem?
Tja, jag kan inte se annat än att de är oroliga för egen del. Kanske är det verkligen så att ett simpelt övremedelklassintresse plötsligt slår ut den fina ideologi de nyss höll sig med och att detta intresse nu ropar högt: Skydda oss, du stat, nu när varken hög status eller gott om pengar kan freda oss från coronasmittan! Liberalismen kokar plötsligt ner till rena rama nattväktarstatsnivån: Skydda mitt värdefulla liv så som du skyddar egendomsrätten!
När nationen nu kryper ihop inför en pandemi är det i synnerhet sjukvården och inte minst äldreomsorgen som får bära den tunga bördan. Vårdpersonal som i åratal förtvivlat ropat efter bättre arbetsvillkor och satsningar på nedbantade verksamheter, höjs med ens till skyarna. Det är ett faktum att deras krav och rop i alla år har betytt mycket mindre än idéerna om budgetbalans och kamrerstänkande. Så länge de bättre ställda i samhället kunde räkna med att ändå klara sig från de värsta konsekvenserna av åtstramningarna – via exempelvis privata sjukförsäkringar – fick vårdpersonalen inga kramar. Hellre en skattesänkning än satsningar på sjukvården!
Min 94-åriga mor har fått smittan. Det går inte att besöka henne. När mina bröder och jag ringer äldreboendet säger sköterskan: ”Ja, jag tar på mig skyddsutrustningen, tar med mig telefonen med högtalare in på hennes rum så kan ni säga några ord till henne.” Det går inte annat än häpna inför detta lugn. Det är så långt bort man kan komma från den där mediala hysterin och det där utropet. Vad spännande! Vi får se hur det går! Trots att sköterskan som stiger in i min mors rum står öga mot öga med viruset.
Omsorg. Kärlek. Plikt. Folkvett. Och som skribenten Po Tidholm skrev på Twitter: ”Kan vi inte höja lönerna för sjuksköterskor och undersköterskor under krisen? Och sedan när det är över så sänker vi dem inte.”
