Citatet kommer från Socialstyrelsens aktuella rapport ”Ett liv utan våld och förtryck”. Orden ska ha varit en gymnasielärares svar på en intervjupersons oro inför att bli bortgift.

Det har gått tretton år sedan jag som lärarvikarie fick mina första förtroenden från unga tjejer i liknande situation. Så mycket mindre jag visste då, om myndighetsutövning, lagstiftning och professionell praktik. Och om den specifika formen av ofrid som förknippas med hedersrelaterat våld och förtryck (HRV).

Jag gjorde vad jag kunde i min tillfälliga roll – lyssnade, informerade om rättigheter, förmedlade kontakt till organisationer som jag hittade på nätet och som kanske kunde hjälpa. Jag försökte även få en skola att i en specifiks elevs fall frångå sin rutin att ringa hem direkt vid frånvaro, eftersom varje sådant samtal innebar en risk för våldsamma repressalier. ”Nej, här har vi nolltolerans för skolk”, menade rektorn.

Sedan dess har jag tagit del av otaliga berättelser om hedersrelaterat våld och annan utsatthet, men hennes öde är ett av dem som jag brukar fundera över ibland. Tog hon de kontakter jag förmedlade? Tog hon sig igenom gymnasiet? Fick ofriden ett slut?

En flod av rapporter, statliga utredningar, nya uppdrag åt gamla och nya myndigheter och nya lagförslag gällande HRV och barnäktenskap har producerats de senaste åren. Vi vet att många unga, kvinnor, män och hbtq-personer kontrolleras och nekas att själva välja om, när och med vem de ska ha sex, inleda relation eller gifta sig. Det är oacceptabelt, men går att motverka.

Våldsutsattheten är högre bland de som lever i sammanhang präglade av hedersnormer än bland andra. Storstadskartläggningen, som är ett samarbete mellan Stockholm, Göteborg och Malmö stad samt Örebro universitet, är med sina 6 000 enkätsvar från elever i årskurs 9 och 235 intervjuade nyckelpersoner den mest omfattade svenska studien. Mellan 7 och 20 procent av eleverna uppgav en kontroll och utsatthet som i studien tolkats som hedersrelaterad.

Studien bekräftar tidigare forskning som pekat på segregationens betydelse. Social, ekonomisk och politisk rörlighet urholkar hedersnormer och minskar våldsutövandet. Hedersnormer är starkast i familjer med låg utbildningsnivå, ekonomisk utsatthet, stark religiositet och att mamman inte arbetar.

Att bli sedd och lyssnad på utifrån sina individuella behov är nödvändigt. Hos professionella finns ofta ett stort engagemang, men en frustration att inte kunna ge det långsiktiga stöd som ofta behövs.

Ett viktigt resultat är skolans centrala roll. Eleverna uppgav låg tilltro till myndigheter, men också till verksamheter vars namn indikerar att de har fokus på just hedersproblematik. Det är inte dit de skulle vända sig. De befarar att de där skulle bli dåligt bemötta, diskriminerade eller att familjen skulle skadas. Istället är det en kurator eller lärare i skolan man skulle tala med.

Skolans uppdrag att informera alla om sina rättigheter och att agera när dessa kränks kan därför inte nog lyftas. Det ställer stora krav på beredskap, kunskap och resurser, och bra samarbeten med socialtjänst och polis. Då duger det inte att spara på elevhälsan.

Socialstyrelsens aktuella rapport ”Ett liv utan våld och förtryck” belyser hur förenklade föreställningar och fördomar är ett hinder i arbetet mot våldet. Utsatta känner sig anklagade av majoritetssamhället.

Debatten får dem att backa.

Min ödmjuka önskan är att HRV ses som kunskapsområde och som den kränkning av mänskliga rättigheter och allvarliga samhällsproblem som det är.

Då kan vi inte förlita oss på magkänsla, hemfalla åt kulturkrig, inbilla oss att strängare straff är huvudlösningen eller tillskriva politiska motståndare åsikter som de inte har.

Då lyssnar vi till vad brottsoffer och forskning har att säga. Då värnar vi saklighet, rättssäkerhet och fokus på bästa tillgängliga kunskap om vad som gör att ofriden får ett slut.