Så ska ske med den utredning som skall göra ”en grundlig analys av konventionens innebörd och konsekvenser”. Det är den konvention som ledde fram till Nobels fredspris som avses. Konventionen om att förbjuda kärnvapen.

Den konvention som Sverige haft för avsikt att ratificera ända tills USA meddelade sitt missnöje, svensk vapenindustri kände sig hotad av Natos missnöje och försvarsminister Peter Hultqvist (S) äntrade scenen för att meddela att det allt djupare och bredare samarbetet med Nato på alla sätt var viktigare än att förbjuda kärnvapen.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Man kan ana att det suckades djupt på försvarsdepartementet när meddelandet från norska fredspriskommittén annonserades. Plötsligt fick UD lite trumf på hand. I realiteten pågår nämligen en kamp mellan försvarsdepartementet, som är mest intresserat av att inte störa samarbetet med Nato, och utrikesdepartementet som arbetat länge med konventionen.

Det är en kamp mellan Peter Hultqvist och Margot Wallström (S). Visserligen förnekas detta med bestämdhet, men man måste vara både blind och döv för att inte begripa hur det ligger till.

Nu kan man ju tycka att det i de stora sammanhangen inte betyder så mycket om Sverige ratificerar avtalet eller inte. Men då har man fel. För att konventionen ska träda i kraft krävs nämligen att 50 länder ratificerar den. Varje land blir därmed viktigt för att processen ska gå vidare.

För några veckor sedan hölls en ceremoni vid FN i New York då de länder som redan godkänt avtalet formellt också undertecknade det. De var färre än 50. Sverige, som har hög svansföring i FN-sammanhang och dessutom är medlem av säkerhetsrådet, fanns inte med. Det är en signal som ljuder illa.

Och mycket riktigt meddelade Beatrice Fihn, som är chef för Ican (den organisation som några veckor senare skulle få fredspriset) att hon var besviken. Hon sammanfattade sin analys så här:

”USA försöker skrämma och mobba länder att inte skriva under. Det är lätt att tränga in ett litet land som Sverige i ett hörn. Men de stora resurser USA lägger ner på att försöka stoppa länder, visar hur rädda de är att avtalet kan påverka hemmaopinionen och stigmatisera kärnvapen.”

Hade Sverige stått upp hade det varit en signal. Samma dag som USA uttryckte sitt hot borde den svenska regeringen offentliggjort att man avsåg att skriva under. Det hade varit en fullt rimlig reaktion av en rödgrön regering. Om inte annat så i Olof Palmes utrikespolitiska anda.

När Beatrice Fihn redovisade sin besvikelse så sved det säkert i skinnet på flera av statsråden i den svenska regeringen. Att socialdemokratiska statsråd, som känner att det svider, håller tyst må vara förståeligt – att som statsråd offentligt framföra en avvikande åsikt uppfattas i det stora partiet som en kränkning av statsministern.

Att Miljöpartiets statsråd tiger är däremot inte förståligt. Inte ens förlåtligt, anser jag med ett förflutet som språkrör för det partiet.

Det är lätt att tänka sig att man på UD gärna korkat upp en flaska champagne när Nobels fredspris annonserades. Och att man på försvarsdepartementet tröstat sig med några grabbiga bärs. Konflikten dessa departement handlar nämligen om mer än politik. Den har också personlig bäring. Margot Wallström bär idégods från Olof Palme och att förbjuda kärnvapen är något självklart. Peter Hultqvist har drivit och byggt sin trovärdighet på närmandet med USA och Nato – inte ens kärnvapenförbud får komma i vägen.

Att den socialdemokratiska partiledningen inte vill att frågan, som splittrar inte bara partiet utan också den inre cirkeln, kommer upp i valet är begripligt. Eftersom Miljöpartiet också lär vara splittrat – partiledning mot gräsrötter kan man tänka – så var det säkert ingen i regeringen som motsatte sig idén om att låta utredningen lägga fram sitt förslag efter det att vallokalerna stängt.

Politik kan vara vacker. Den kan också vara ful.