Annie Croona: Övervakningen är lika ocharmig som farlig

Sedan några år är mina föräldrars hus utrustat med en övervakningskamera. Syftet är förstås att se om någon obehörig försöker ta sig in: de bor avskilt på landsbygden,  ingen skulle upptäcka ett inbrott.

Men kameran har också fungerat som budbärare av glädjande nyheter, som när katten Göran kom hem efter flera veckors frånvaro mitt i vintern. Mina föräldrar var bortresta men kunde via kameraappen se honom dyka upp, oskadd, och glädjen i familjechatten visste inga gränser. Jag älskade den där kameran då.

Vid andra tillfällen har övervakningskameran orsakat mer obekväma stämningar, särskilt eftersom den också har ljudupptagning. Inför ett födelsedagskalas fångade den min farmor på vägen in, när hon lutade sig mot sin dotter och sa ”Vi stannar inte så länge, va?”. 

Jag skrattade högt åt det, för hur många gånger har man inte tänkt, eller sagt, något liknande i samma situation, eller kommenterat det man just upplevt när man är på väg därifrån? 

Suckar om släktingars irriterande personlighetsdrag, mat som var god eller torftig, nya pojk- och flickvänner som man gillade eller inte. Sådana saker.

Det är mänskligt. Vi tänker otrevliga tankar, gör dumma saker. Men möjligen ska allt det mänskliga inte fångas på film.

Men de senaste åren har regeringen varit tydlig med att det ska bli fler kameror och enklare att övervaka. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) beskriver det som en “kameraoffensiv”.

Nu behöver man inte ens vara misstänkt kriminell för att bli föremål för övervakning: polisen har rätt att använda hemliga tvångsmedel även när det inte finns någon konkret brottsmisstanke. 

Man kan prata skämtsamt om kameror som fångar en kalasskeptiker till farmor, man kan fråga sig om ungdomar slutat hångla på uppfarter eftersom uppfarterna är övervakade av nyfikna föräldrar. 

Men det här är ett skifte i hur vi handskas med integritet. Vi har gett upp den personliga sfären i tron om att det ska göra samhället tryggare. Kanske är det snarare tvärtom?

I veckan rapporterade DN om ett bisarrt fall där ett par i Karlstad plötsligt hörde obekanta ljud utanför fönstret. Där stod en montör som satte upp en övervakningskamera.

Polisen hade bestämt sig för att just där, precis utanför parets vardagsrum, skulle en kamera sitta. Man menar att den filtrerar bort upptagningen åt lägenhetens håll men Anna-Maria och Joakim, som bostadsinnehavarna heter, är obekväma. Det tror jag det.

IT-säkerhetsexperten Karl Emil Nikka säger till DN att han själv inte hade varit trygg med en sådan kameraplacering. Den digitala maskering som polisen använder sig av är inte hundra procent pålitlig, och myndigheten har visat sig missbruka sina övervakningsbefogenheter förut.

”Att inte bry sig om integritet för att man inte har något att dölja är som att inte bry sig om yttrandefrihet för att man inte har något att säga.”

Så förklarade visselblåsaren Edward Snowden ”inget att dölja”-argumentet för några år sedan. Det borde ha dödat naiviteten kring övervakning för all framtid men budskapet verkar inte ha fått fäste. 

Det hela är symptomatiskt för vår samtid, tänker jag. Kanske är det just detta som definierar hela vår kultur, det som skiljer 2010-talet och framåt från tidigare årtionden: att vi hela tiden vet vad alla andra håller på med. 

När jag träffar mina vänner vet jag redan var de varit på semester, vad de åt till middag igår, vilka de festade med förra helgen. Jag vet vad mina föräldrar gör när de är i ett annat land och jag vet vad kändisarna har på sig i Hollywood och New York. 

Det måste göra något med människor, att veta allt om alla. Det gör något med polisen. Det gör något med rättsstaten. Och jag tror inte att det är något bra.