Nyss syntes i ett nyhetsinslag en äldre dam föras bort och ropa: Hur länge kan man hålla tyst? Och floden av protester kan växa.
Förr eller senare kommer vanliga ryssar att nås av beskedet att deras söner i armén, eller deras släktingar och vänner i Ukraina, bragts om livet i det krig som i Ryssland nu enligt lag inte ens får omtalas som krig. De ekonomiska sanktionerna från väst har dessutom redan lett till att ransonering av matvaror införts. Några veckor till och mycket talar för att den ryska staten måste ägna allt mer möda åt att trycka ner folklig oro, ilska och kritik.
Anfallskriget mot Ukraina kan bli en utdragen fasa. I längden lär knappast Ukraina kunna stå mot den militära övermakten. Men allt tyder på att det ukrainska folket nu tvinnas samman och att en ny självmedvetenhet uppstår – de flesta rysktalande ukrainare är antagligen lika förbannade på kriget som ukrainsktalande.
Vladimir Putins storryska historieskrivning, som säger att Ukraina bara är ett bihang till det heliga Ryssland, och ukrainska språket enbart en dialekt, faller i varje ukrainskt hjärta platt till marken. Paradoxalt nog kommer Putins fruktansvärda anfallskrig att bidra till födelsen av ett långt starkare nationellt medvetande i Ukraina.
Om Putin hade väntat sig att det skulle stå hurrande folkmassor och välkomna hans tanks på gatorna så misstog han sig, vilket i sig är ofattbart och ett tecken på att denne diktator är oförmögen att ta in information.
Krig får alltid andra och fler konsekvenser än vad generalstaberna eller den högste ledaren räknat med. Putins anfallskrig har således lett till att Nato-opinionen svängt i Finland och Sverige. Kreml har motiverat sitt krig bland med att Ryssland alltmer inringas av Nato-medlemmar, men den väg Kreml valt bidrar i så fall till att denna inringning blir ännu starkare.
Själv är jag motståndare till ett svenskt Nato-medlemskap. Jag tror att det på ett avgörande sätt ytterligare skulle krympa marginalerna för nedrustning och avmilitarisering av Sverige och Europa.
Jodå, jag förstår mycket väl hur många nu känner sig som vill ha ett svenskt eller finskt Natomedlemskap. Nato erbjuder i en svår tid en militär famn att krypa in i. Men även här finns konsekvenser som inte tillräckligt lyfts fram, framför allt att kärnvapen är en del av Natos militära strategi. Det är inte Nato i sig som har de där kärnvapnen, men USA, Storbritannien och även Frankrike har dem. Några hundra kärnvapen finns utplacerade i Europa, även i länder som inte har egna sådana vapen.
När Sverige för ett antal år sedan skrev på ett värdlandsavtal med Nato sades i dokumenten ingenting om eventuell kärnvapenutplacering i Sverige, trots att det är ett fullt möjligt scenario, men debatten dog sorgligt snabbt.
Jag fruktar att ett svenskt Nato-medlemskap skulle göra all säkerhetspolitisk diskussion mycket mer snäv och okritisk till upprustning och även till kärnvapen. Det förvånar mig inte att de Nato-fantaster som nu är smått rusiga inte pratar om detta. Men det är överraskande att en rad socialdemokrater som plötsligt trätt fram och är mer eller mindre positiva till ett eventuellt Nato-medlemskap knappt berör frågan.
I förra veckan meddelade den amerikanska FN-ambassadören att Ryssland planerar ett angrepp på Sverige och Finland. Det piskade upp stämningen extra, trots att experter snabbt var ute och menade att utspelet var ett led i ett nytt kallt krig för att få med Sverige och Finland på Nato-skeppet.
Att bevara lugn och sans i nuvarande situation är en närapå övermänsklig utmaning. Men det är nödvändigt.
Den avsky de allra, allra flesta känner för Kremls agerande, får inte bli bränsle i ställningstaganden och beslut som är helt förhastade. Det har, tror jag, ett oerhört värde, att ett antal europeiska stater står någorlunda fria från Atlantpakten. Annars kommer röster för nedrustning, kritik av kärnvapen och en allmän fredstanke att höras allt svagare – och när de väl hörs lätt stämplas som Putinvänliga – och dessutom leda till att mer och mer samhällsresurser utan debatt går till snabbt eskalerande försvarsutgifter.
Detta i en epok där det är klimatkrisen och den gröna omställningen som ropar på resurser. Krigsmaterialkoncernernas aktier stiger redan snabbt på börserna.
En effekt av hela denna kris är i alla fall positiv: Troligen kommer Europa att snabbare minska sitt beroende av rysk fossilenergi.
Jag vet inte vilken värld, vilket Europa, som stiger ut ur det pågående kriget mot ett folk som bara vill ha sin självständighet. Mycket beror på hur var och en av oss hanterar krisen. Vi måste visa vårt reservationslösa stöd för Ukraina, och samtidigt bibehålla någon sorts lugn.
