Minns ni när klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari pratade om ett ”huvudscenario” som visade att Sverige kommer att nå EU:s klimatkrav? Det som senare visade sig vara ett av två scenarier, båda lika troliga, varav det ena – som regeringen inte nämnde – visade att Sverige inte når klimatmålet?
Det har varit mycket siffertrixande och lögner på klimatfronten i år, men frågan är om inte det här tar priset. Att kalla ett scenario för ett ”huvudscenario” utan att det finns något som stöder det epitetet är att avsiktligen vilseleda väljarna. Oförlåtligt, tycker jag, särskilt som det handlar om något så viktigt som utsläppsminskningar.
Bakgrunden till siffertrixandet var ett desperat försök att få ihop den omöjliga ekvation som är Tidöpartiernas klimatpolitik och uppfyllda klimatmål för transportsektorn till 2030.
Man hade bestämt sig för att trots allt höja reduktionsplikten, som man nyligen sänkt kraftigt, och menade nu att man hittat en ”gyllene lösning”. Den löd höjd reduktionsplikt, sänkt drivmedelsskatt – och uppfyllt klimatmål. Men det visade sig förstås vara en felräkning, alternativt en medveten bluff.
Svenska utsläpp väntas öka kraftigt för 2024. Första halvåret ökade utsläppen från svensk ekonomi med sex procent enligt SCB:s statistik. Utvecklingen är inte oväntad med tanke på den kraftigt sänkta reduktionsplikten, men nu visar statistik att ökningen blir större än regeringen beräknat.
När SVT frågar Pourmokhtari om den högre utsläppsnivån, och hennes tankar om att verkligheten är närmare det mer pessimistiska scenario som regeringen valde bort, kommer lögnerna som ett autosvar.
”Vi har inte valt scenario”, påstår Pourmokhtari. Men det är ju precis det regeringen har gjort – de har kallat ett scenario för ”huvudscenario”, av skälet att det såg bättre ut. Ingenting annat tycks ha legat till grund för bedömningen.
För regeringen handlar allt om att mygla, fuska och trixa.
Ungefär så här har det låtit, och sett ut, sedan regeringen tillträdde. Men det som gör mig mest upprörd är trots allt inte lögnerna, även om de utmanar mitt tålamod, utan hela inställningen till klimatarbetet och utsläppsminskningarna.
Det är som om alltihop bara är siffror på ett papper. För regeringen handlar allt om att mygla, fuska och trixa. Ingenting är på riktigt.
Många av oss inser att utsläppsminskningar kräver reella förändringar. Det finns olika metoder, men en sak kommer man inte undan: vi måste förändra produktionen, konsumtionen och transporterna. Man kan inte trolla sig till minskade utsläpp.
I det här fallet, transporterna, finns ett smörgåsbord av åtgärder att ta till – även sådana som inte skulle leda till folkligt förakt (för det verkar ju regeringen vara paniskt rädd för).
Till exempel har städer som ställts om till minskad biltrafik och ökad cykling fått positiv respons av sina invånare – även om många var skeptiska inledningsvis. Och vi vet att tillgänglighet i kollektivtrafiken är en av de viktigaste faktorerna till att man väljer den före bilen. Varför satsar vi då inte på utbyggd kollektivtrafik?
Tidöregeringens ambitionsnivå kommer aldrig att vara högre än att de med hjälp av fusk och lögner kommer att nå precis godkänt. De kommer flytta utsläppen till andra länder. Och misslyckas de med att nå målen kommer de alltid att skylla ifrån sig på tidigare regeringar. De använder sin retorik för att gömma sin katastrofala klimatpolitik.
Såväl andra partier som forskare och experter har protesterat mot lögnerna, men hur många gånger har vi inte läst att Pourmokhtari blivit anmäld till konstitutionsutskottet, eller att forskare sågar regeringens politik? Allt rinner av den här regeringen. De kommer inte att bättra sig. Alltså måste de röstas bort.
Och om det händer 2026 – vilket jag förstås hoppas – gäller det att oppositionen filat rejält på sin klimatpolitik. Det räcker inte att vara beredd på att ta makten: man måste ha en plan för vad man ska göra med den också.
Det får man ändå ge Tidöpartierna, hur katastrofal deras klimatpolitik är: de är överens om den, och allt följer planen. Ökade utsläpp är deras huvudscenario.
