BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det som är svårt att förstå rent psykologiskt är hur någon med en så hög inkomst har mage att uppmana dem som har en tiondel av samma lön att avstå från löneökningar och i praktiken sänka sina löner. För de allra flesta vanliga människor är det direkt stötande när någon högt däruppe står och ropar att de som är allra längst ner måste hålla tillbaka sina krav.
Men det är inte bara pengar det handlar om när eliter agerar, utan anseende och vänskapskorruption. Skandalerna på SCA som slutade med att Sverker Martin-Löf, nyss en verklig nyckelperson i svensk industri, till slut avgick, slår det mesta – gratis jaktresor och lyxhotell för inbjudna näringslivstoppar med familj. Enorma summor spenderades på eliternas trevliga samvaro samtidigt som anställda sparkades. Till slut orkade jag knappt läsa om det.
När sedan Panamaskandalen brakade lös och visade hur ofattbara rikedomar göms undan av tjänstvilliga banker i skatteparadisen och därmed dränerar välfärdsstaterna på resurser kunde man nästan vältra sig i sin egen upprördhet.
Men känns det nästan inte som om Panamaskandalen redan är bortglömd? Man blir arg och glömmer. Vem minns till exempel längre en sådan liten sak som vårdbolaget Attendos börsnotering förra året som ökade på bolagets vd Henrik Borelius förmögenhet med över 100 miljoner? Vinster i välfärden berikar eliterna.
Under våren framkom det så att överdirektör Helena Dyrssen på Skatteverket varnade en god vän till henne själv och till verkets generaldirektör, Ingemar Hansson, för att Uppdrag granskning undersökte dennes skatteaffärer. Mannen ifråga heter Frank Belfrage och var tidigare Carl Bildts kabinettssekreterare. Samtliga tre hade varit statssekreterare under åren med Fredrik Reinfeldt. De brukade ibland träffas. Det kändes antagligen naturligt att ringa Belfrage och berätta att Uppdrag granskning kollade honom. Det kallas väntjänster. Eller korruption. En elit som legitimerar sin existens med att den tjänar det allmänna visade plötsligt sin privategoism.
Under sommaren har som bekant Riksrevisionen skakats av skandaler. Till slut avgick Susanne Ackum. Hon hade bland annat rekryterat gamla arbetskamrater från regeringskansliet för att utvärdera beslut de själva medverkat i. Lika stora ”misstag” har andra riksrevisorer begått men de väljer att klamra sig fast vid sina poster. Eliterna i statsförvaltningen och i näringslivet uppvisar en häpnadsväckande brist på anständighet, självreflexion och moraliskt medvetande.
En berömd sociolog kallade en gång historien för eliternas kyrkogård. Han menade att en elit är en liten grupp individer som på olika sätt nått social framgång – men efter några generationer förlorar de sin vitalitet och blir kraftlösa, begår misstag för att slutligen begravas. Eliternas kyrkogård är ett förledande vackert uttryck, men sociologen som myntade det beundrades tyvärr av fascisten Mussolini. Att angripa eliter är något vi känner igen från vår egen tids högerextrema populister: De angriper etablissemanget och de gör det i folkets namn och de kan heta Donald Trump och vara miljardär eller Jimmie Åkesson och vara rasist.
Populism är för det mesta en förödande, kontraproduktiv kraft i samhället. Den letar efter enkla lösningar och lätt identifierbara syndabockar. Finns det en bra populism? En vänsterpopulism? I praktiken gör det ju det. Alla de exempel på eliters maktmissbruk som jag räknat upp utlöser hos de allra flesta på vänsterkanten – och långt därutöver – en enorm ilska, ibland direkt hat. Det riktar sig mot olika eliter, ja, mot ett etablissemang.
Jag tror att vänstern och arbetarrörelsen i stort måste bli mer rättframt populistiskt: Reagera med magkänslan mot vänskapskorruption, maktmissbruk, girighet hos elitskikten i stat och näringsliv – liksom när den dyker upp i det som nyss var Kommunals rörelseelit. Ilskan mot eliternas skamliga beteenden är en nödvändig komponent i rörelser som vill förändra samhället.
Vänstern i vid mening förmår i dag kanalisera på tok för lite av den helt berättigade ilskan mot etablissemang och eliter. Hat är farligt när det omsätts i våldsam praktik. Men hat kommer alltid att existera så länge de djupast liggande känslorna av rättvisa och jämlikhet kränks. Hatets blinda handlingar ska alltid bekämpas – men hatets känslor undkommer ingen på den här sidan paradiset. Den som aldrig förmår känna hat mot självgoda eliter kommer heller aldrig att på allvar vilja förändra samhället till det bättre.