En månad, två individer och ett problem. Två individer i min bekantkrets som lider av ett och samma problem: bostadsbristen i Stockholm. Problemet har två olika vinklar. Problemet påverkar hela samhället, på individ- men även på systemnivå.
Det ena problemet är bostadsköerna. Jag träffade en bekant i Skärholmens centrum. Efter vanliga artighetsfraser började vi diskutera bostadsbristen i Skärholmen i synnerhet, men i Stockholm i allmänhet. Personen påpekade hur dyrt det är med bostäder. Nyfikenheten väcktes och jag frågade om hon var intresserad av att köpa bostadsrätt? Nej, blev svaret. Det har, enligt henne, uppstått ett parallellt system i den svenska bostadsmarknaden. Reglerna i det nya systemet är enkla. Du kan betala (väldigt stora summor) för att hoppa fram i kön, för att därefter få förstahandskontrakt. Problemet med den avreglerade bostadsmarknaden är att det förr eller senare uppstår ett system där den starke, eller i det här fallet den rike, överlever.
När Tage Erlander 1966 fick frågan: ”Vad ska ett ungt par göra som söker bostad?” svarade han att de ska stå i kön. Hade Erlander levt i dag, hade han med stor sannolikhet blivit utskrattad. Att stå i kön år ut och år in leder ingenstans. Inte om inte du har en stor summa pengar så att du kan hoppa fram i kön.
Det andra problemet med bostadsbristen är hur unga och studenter tvingas att leva inneboende hos någon annan. ”Det känns som att man aldrig är självständig”, sa en bekant till mig. Att få en hyreslägenhet i första hand med rimlig hyra har blivit en dröm som är svår att förverkliga, särskilt för dem som inte har möjligheten att köpa en egen bostad.
Bostadsbristen i Stockholm är ett problem i sig. Men det leder till andra problem. Det påverkar arbetsmarknaden, personer tvingas tacka nej till jobb på grund av lägenhetsbrist. I rapporten ”Bostadsbrist och arbetsmarknad – hur får vi bostadsmarknaden i balans” från LO skriver Johan Hall att bristen på lägenheter i Stockholm leder till produktionsfall på mellan 330 och 660 miljarder kronor över en 20-årsperiod. Det är förödande för svensk ekonomin och det börjar även kapitalet att fatta. Kajsa Ekis Ekman skrev en minnesvärd ledare om svenska kapitalister som vill ha hyreslägenheter. Eftersom de inte kan anställa människor om det inte finns bostäder här.
Politikerna står handfallna inför problemet. Förhoppningar om att marknaden fixar problemet är en illusion som bostadssökande har tvingats leva med under många år. Att sätta press på politiker genom opinionsbildning är ett steg i rätt riktning, men nu är det dags att göra det genom aktion. Ett förslag är att ockupera slotten som kungafamiljen ändå inte använder. Jag menar, vi betalar ändå för dem. Vem vet, en sådan aktion kan kanske väcka politikerklassen och få dem att bygga bostäder med rimliga hyror. Det vore helt enkelt väldigt omvälvande med ett nytt miljonprogram. Det skulle förändra mycket på individ- men även på systemnivå.