Kristersson var alltså på studentafton i Lund för att prata men överröstades nästan direkt av rop från läktaren: 

– 33 000 människor har mördats i Gaza! Ni är medskyldiga till folkmord!

Kvinnan som uttalade orden leddes ut, men hon var inte ensam om att vara beredd att uttrycka sina känslor. Fler tog ton, fler leddes ut. Utanför lokalen pågick en demonstration med budskapet att folkmordet i Gaza måste stoppas. 

Som alltid när regeringen kommer i kontakt med demonstranter och aktivister blev reaktionerna från högerhåll att kalla protesterna för odemokratiska. Samuel Jonsson, ordförande för Lundamoderaterna, drog till med ”demokratiskt förfall”.

Det börjar bli en högertradition att kalla meningsmotståndare med fungerande stämband för ett hot mot demokratin. ”Totalitära krafter”, skrev Ulf Kristersson senast något liknande hände. Den här gången var han mer sansad:

– Det är en fin tradition i Sverige att alla får tycka olika och komma till tals, men också att prata till punkt.

Nåja, det är en bättre reaktion än att, som Fredrik Kärrholm (M), kalla aktivister för terrorister. Men Kristersson har en skev bild av demokrati och yttrandefrihet: i den ryms bara sans och balans, inget som är högljutt och, för Kristersson, obekvämt. 

Demonstranter får alltså gärna finnas, bara de väntar på sin tur (som aldrig kommer) eller uttrycker sig som Kristersson föredrar (i skrift, gissar jag, så att han kan ignorera budskapet).

När Samuel Jonsson ser folk be statsministern ta ställning mot ett land som dödat 33 000 människor på sex månader ser han ett demokratiskt förfall. Jag ser motståndskraft. Folk engagerar sig! Folk vågar stå emot! Folk vågar vara obekväma i ett land där ingen vågar vara obekväm! Det ger mig hopp. 

Det är knappast ett demokratiproblem att uppmana en statsminister att fördöma massmord på civila. Men det är ett demokratiproblem att regeringen i stort sett varit tyst om lidandet i Gaza, och medverkat till det genom att abrupt stoppa stödet till Unrwa. Att man inte vågar kritisera ett land som så uppenbart agerar odemokratiskt.

Självklart måste säkerheten garanteras när statsministern ska tala. Hot och våld är oacceptabelt, och polisen har rätt att föra bort de som uppvisar sådant beteende. Inne i lokalen var det dock studenter som eskorterade de som protesterade, vilket bör leda till självrannsakan hos såväl arrangören som Säpo.

Men det är skillnad på att vara obekväm och att vara farlig. Det finns inga uppgifter om att någon skadats av demonstranterna. Obekväm stämning får inte leda till ökad repression av fredliga demonstranter.

Ulf Kristersson får den raka frågan, som samtalsledaren Ida Ölmedal, tillträdande kulturchef på Svenska Dagbladet, ska ha beröm för att hon ställer: Anser statsministern att hans regering är medskyldig till folkmord? 

Han svarar ”självklart inte”. Det blir sans och balans igen, den kristerssonska versionen: ”Vi ska ställa rätt krav på Israel, rätt krav på palestinier.” Det är kanske inte mer än vad man kan förvänta sig av ledaren för ett parti som tror att alla har samma utgångspunkt i livet och att det vore ”orättvist” att hjälpa de svagaste.

Man bör också komma ihåg att de allra flesta uttrycker sin frustration och besvikelse på andra sätt än direkt till Ulf Kristerssons ansikte. Framför allt för att majoriteten aldrig får chansen till det senare, men också för att känslor av den här magnituden inte föds ur ingenting: de har byggts upp under lång tid, de är förbi debattartikelstadiet.

I det här fallet är bakgrunden flera månaders vaghet om en sällan skådad humanitär kris, och en regering som konsekvent pratat om ”proportioner”, ”balans” och ”rättvisa”. Högern kommer att fortsätta att gorma om demonstranter och aktivister som ett hot mot demokratin. Det säger bara att det finns många ord som Kristerssons falang inte förstår.