I tider då terrordåd avlöser varandra och det politiska klimatet hårdnar är det svårt att se på framtiden med någon tillförsikt. Det är tungt nu, riktigt tungt, och de förtvivlade människorna är många. En av dem är Shqipe Bellani som städar på det kontor där jag arbetar. I veckan fick hon besked efter sin tredje och sista överklagan till Migrationsverket. Hon, hennes man och två barn ska utvisas. Världen är så förbannat orättvis.
Under höstmånaderna har vi följt Shqipes kamp för att få stanna. Nu har hon inget hopp kvar i ögonen. Med matt röst säger hon att det är bättre att jobba än att vara hemma, där kommer rädslan för vad som ska hända över henne gång på gång. Jag kan inte förstå hur hon lyckas hålla ihop.
För åtta år sedan flydde Shqipe Bellani och hennes man från Kosovo. De tillhör den diskriminerade folkgruppen ashkali, vars situation kan jämföras med romernas. De har inte fått gå i skolan och diskrimineras på arbetsmarknaden. De gav sig av med rädsla för sina liv efter att Shqipes man blivit knivskuren.
Flykten gick till Sverige och Göteborg. Här har paret bildat familj, i höstas började sonen i skolan och stormtrivs, han och hans lillasyster kan inte prata något annat språk än svenska.
Nu har Migrationsverket beslutat att de ska skickas tillbaka till ett liv i misär, till ett land som barnen inte känner till. Det är obegripligt. Shqipe har jobb och försörjer sin familj, de vill inte ha några pengar eller hjälp från samhället. Det enda de vill är att få stanna.
Två gånger har familjen fått avslag när de sökt uppehållstillstånd som asylsökande. Migrationsverket hävdar att den tuffa situationen för ashkalier i Kosovo inte är nog för att bevilja asyl. Myndigheten tar inte heller hänsyn till att familjen hunnit rota sig i Sverige. I Kosovo riskerar barnen att inte få gå i skolan, familjen har varken bostad eller jobb. Det är här i Göteborg som de har sina liv.
För den som inte beviljas uppehållstillstånd av skyddsskäl finns det en annan möjlig utväg, nämligen att få stanna som arbetstagare, om du har ett fast jobb i landet och tjänar minst 13 000 kronor i månaden. Det gör Shqipe. Hon är anställd som städerska av Arbetskooperativet Solidaritet, ett företag som hjälper asylsökande med jobb. Sedan starten 2011 har kooperativet hjälpt ett tiotal familjer till jobb inom bland annat städbranschen. Alla anställda har fått uppehållstillstånd när de visat att de kan försörja sig utan samhällets hjälp. Men inte Shqipe.
Migrationsverket konstaterar i sitt beslut att alla förutsättningar för att bevilja arbetstillstånd är uppfyllda, men avslog ansökan på grund av att familjen har återreseförbud. Det innebär att familjen inte har rätt att vara i Sverige under två år. Anledningen är att Migrationsverket misstänker att familjen kommer gömma sig, vilket de gjorde efter första avslaget.
Efter det beskedet begärde familjen en separat prövning och visade på andra omständigheter, barnens anknytning till Sverige. Men Migrationsverket viker inte en tum och avslår deras överklagan.
Efter åtta år i Sverige kastas Shqipe och hennes familj ut ur landet. Det är fullständigt ovärdigt ett land som Sverige. Vi har råd och det är vår förbannade skyldighet att låta den lilla familjen stanna.
