BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Hålen i välfärden bubblar upp överallt; via förskoleuppror mot stora barngrupper, genom demonstrationer mot utförsäljningar av allmännyttan och avstyckningar av Göteborgs Spårvägar, och i de hemsökelser som protesterna mot kraftiga nedskärningar av Kortedala bibliotek rymmer. För att nämna en handfull exempel.

2014 lämnade Alliansen regeringsmakten och ett kraftigt underskott i de offentliga finanserna efter sig. Man hade lånat upp pengar för att finansiera skattesänkningar på 140 miljarder, I stället för att finansiera välfärden, eller för den delen deras paradgrenar “FLER POLISER!” och försvaret, ägnade man regeringsåren åt att banta dessa verksamheter under åtta års tid. I stället satsade man på städhjälp och skatteavdrag som främst gynnade höginkomsttagare, alltmedan hålen och bristerna i sjukvårdsförsäkringen innebar att terminalsjuka stod utan sjukpenning. Situationen var grotesk. Där människor betraktade samhället som en bärande konstruktion öppnades i stället en avgrund.

Och kursen ligger fast. I Alliansens skuggbudget(ar) från 2017 ville man sänka skatterna med ytterligare 100 miljarder (Arbetet 2017/10/13).

Det tar tid att reparera välfärdssystem som tagit decennier att bygga upp. Och i frånvaron, i välfärdsstatens sprickor och håligheter ökar klyftor och motsättningar med allt vad det innebär. Kanske borde man aldrig ha slutat prata om fattigdom efter valvinsten 2014. Kanske skulle man ha fortsatt att prata, inte bara om, utan även med och till. Kanske skulle man även ha frågat istället för att överlåta politiken till teknokratiska kalkyler.

Från vänsterhåll önskar man alltid att socialdemokratin gör mer. Det följer naturligt av att stå till vänster om dem, och är naturligtvis mer akut vid vissa tillfällen än andra.

Ett exempel är frågan om vinster i välfärden. Det är inget dåligt förslag som S och V har lagt. Det är riktigt bra, och betraktades som jämförelsevis kontroversiellt när det började utredas. Men det lämnar en viktig fråga obesvarad. Varför ska vi ens tillåta vinst på kärnverksamheter som finansieras med skattemedel? Det undrar även stora delar av opinionen, bland annat var femte alliansväljare som helst skulle se ett totalstopp för vinster.

Det är ingen rättighet att ha obegränsad tillgång till medborgarnas skattepengar, särskilt inte för privata företag. Det är heller ingen rättighet för sjukvårdsföretagen att ha mångdubbelt högre lönsamhet än tjänstebranschen i övrigt, och samtidigt utarma den övriga vården. Det är ingen rättighet för friskolor att ge sämre undervisning och kompensera med överbetyg för att kunna plocka ut vinst, samtidigt som man driver på segregationen i samhället och utarmar kommande generationers möjligheter att tillgodogöra sig högre utbildning. Det är ingen rättighet att begränsa valfriheten genom att köpa upp mindre konkurrenter tills endast ett fåtal stora aktörer återstår.

Om det mest radikala förslaget som ligger innebär en vinstbegränsning snarare än ett stopp, ja då är det rimligt att kräva en folkomröstning i saken. Hos Mitt Skifte finns en lista att underteckna.

Ett annat exempel är strejkrätten. Begränsningar i strejkrätten saknar stöd bland förbunden, och oavsett vilken inställning man har till Hamnarbetarförbundet, APM Terminals och Transport behöver hamnkonflikten lösas lokalt, inte genom lagstiftning. Den enda möjliga hållningen till strejkrätten är att försvara den.

Både fackföreningsfloran och balansen mellan parterna hotas, eftersom facken ställs i konkurrens mot varandra, på arbetsgivarens villkor. En nedåtgående spiral med billigast avtal som motor. Initialt riskerar tjänstemanna- och yrkesförbunden att drabbas, men på lång sikt kan det få konsekvenser för hela fackföreningsrörelsen.

Det är bra att fackligt engagerade agerar. “Så försvarar vi strejkrätten” heter det tvärfackliga samt partipolitiskt obundna Nätverket Försvara Strejkrättens panelsamtal den 27 mars.

Särskilt i tider av besvikelse över socialdemokratin som det dominerande vänsterprojektet är det livsviktigt att hålla fast vid att formulera en egen kritik och driva egna politiska krav. Alternativet vore en paralyserande dödsdans, där en kollektivt deprimerad vänsterfixering vid det socialdemokratiska projektet innebär att ingen vinner. Och så kan vi absolut inte ha det – varken fram till valet eller efter det.