Trångt för alla, avgaser, hets. Rentutav en ångestupplevelse. Strax före millennie-skiftet var det skådeplatsen för reclaimrörelsens protester. Man spärrade av en gatstump med banderoller mellan lyktstolparna, tände en eld i ett oljefat och delade på couscoussallad, tills polisen kom.

Reclaimaktionen blev knappast en medial succé. I stället för en diskussion kring budskapet ”under gatan finns en skog” startade en debatt om så kallade våldsamma vänsterprotester. En debatt som på flera sätt fortfarande pågår, på samma låga intellektuella nivå.

Men några år efter aktionen blev puckeln på Götgatan en gågata. Förutom några enstaka marodörer på cykel är det numera en trevlig del av Stockholm att vistas på. Men ack så liten. När jag tar pendeln in till city och rör mig ovan jord slås jag ofta av hur få sådana platser det finns i Stockholm. (Gamla stan och Drottninggatan räknas inte som ”trevliga”.)

Vi som bor här jämför gärna med andra städer i västvärlden och lyfter fram våra många grönområden och parker. Och visst, det finns en god portion gröna lungor. Men på väg dit är vi uppe på trottoarerna, väntandes vid blåsiga övergångsställen, i andra hand för biltrafiken.

För ett år sedan kom USA:s president Barack Obama hit på besök. Stora delar av trafiken spärrades av helt. Samtidigt som Obama mötte dåvarande statsministern och andra dignitärer gick stockholmarna runt och upplevde sin stad på ett helt nytt sätt. Det var som en sommarnatt – men mitt på dagen, mitt i veckan. Ingen klagade på att det var för lite trafik. Det gick att andas. Vi såg varandra, blickade upp mot husfasaderna, slappnade av ögonvråmuskeln som alltid letar efter en bil.

Under de senaste åren har en konsensus kring kraftiga utbyggnader av tunnel-banan växt fram. Ett decennium framåt kommer vi att ha en 10–15 nya tunnelbanestationer att åka till. Det är inte länge sedan den tanken var radikal. Nu är alla överens och partier vill närmast övertrumfa varandra med den mest ambitiösa tunnelbaneplanen.

Samma sämja gäller sedan länge trängsel-skatterna. När de infördes på försök i januari 2006 sprutade arga bilister vatten på sina registreringsskyltar kvällen innan. Vattnet frös och dolde registreringsskylten för betalstationernas kameror. Men snart tystnade protesterna, eftersom Stockholm blev trevligare med färre bilar.

Missförstå mig rätt. Jag vill att Stockholm ska vara fullt av liv, rörelse, larm och kiv. Det ska vara rörigt och ibland trångt. Men det finns roligare och bättre sätt att nå den känslan än personbilstrafik.