När posten väl kommer – om den kommer – är den utdelad av en brevbärare som kör en postvagn med statens gamla postlogga på, men som nu jobbar i ett system som knappast är varken pålitligt eller seriöst. ”Postmord.” Det är vad mina brevbärarvänner kallar det för. Och inte alla jobbar ens där, för det finns ju minst ett bolag till som vunnit någon upphandling och därför delar ut post till samma brevlåda, på samma adress, med en annan postvagn, moppe eller cykel. Så onödigt egentligen. Men det är som det är.

När det ska hämtas ut postpaket finns det etthundrafyrtiotusen ställen att välja på och det är alltid skitlång kö i och med att de här ställena också – utöver att vara postombud – är tobaksaffärer och matbutiker. Post försvinner. Slarvas bort. Går sönder.

Men, i alla fall, när man ändå är på affären kan man passa på att köpa medicin från en tonåring i kassan. Apotek finns ju såklart också; flera stycken på varje gata i storstäderna och typ inga på landsbygden för det visade sig inte vara tillräckligt lönsamt att driva apotek där för de tre bolag som köpte upp i princip hela apoteksmarknaden när den privatiserades för ett antal år sedan. Den som har tur att ändå hitta ett apotek får hoppas att medicinen finns där alls.

Den som är sjuk och ska uppsöka vård har otaliga vårdcentraler att välja mellan, för valfrihet är det bästa finaste fräsigaste begreppet i politiken i dag. Alla vill ha valfrihet – och även om alla inte vill ha det så får man det ändå. Hellre valfrihet än kvalitetsgaranti. När valet av vårdcentral är gjort börjar nästa prövning. Att vänta tre månader på en tid – en kvart – med en läkare som blivit tillsagd att ta så många patienter som möjligt på så lite tid som möjligt och till så liten kostnad som möjligt.

Vi försöker desperat hitta bostäder, i storstäderna. Men det finns inga här för byggbolagen är bara intresserade av att bygga där de som tjänar mest pengar vill bo. Exklusiva lägenheter i exklusiva områden, dit människor som tjänar bra cash kan flytta. Andra områden och bostäder till lägre kostnad – nä.

Vart och vartannat bolag har också, såklart, underleverantörer som är fler än vad som ens går att räkna och alla fifflar på ett eller annat sätt med skatt, arbetsrätt, tillstånd och mänskliga rättigheter.

Bankerna tjänar storkovan. Nej, det var en underdrift – de vältrar sig i pengar som man under lång tid tagit ut av befolkningen som tvingats köpa dyra bostäder för pengar de inte är värda och som inte heller finns på riktigt. Vi är belånade så mycket att vi alla löper risk att konka – men inte bankerna. De är trygga, för om de hamnar i knipa, då räddar vi dem med gemensamma medel så att de kan fortsätta festen och vältrandet. Och vi kan fortsätta betala och hålla käften.

När ungarna börjar förskola och skola är vi tillbaka i valfrihetens sköna värld igen. Det ska väljas mellan skolor som delar ut laptops, inte har lektioner, har små klasser, stora klasser, ligger i ”bra” områden eller ”dåliga” områden eller inte löper risken att försättas i konkurs under de närmsta åren. Så ungen i alla fall hinner gå klart, så att säga.

Vad vi kan se fram emot är egentligen att dö. Men först lite hederlig pension – om vi tar oss ända till den det vill säga. Arbetslivet bränner ut, skadar och kör slut på hundratusentals varje år. En del dör på sina arbetsplatser. Men för dem som kommer ända till pension väntar en knaper tillvaro. Och den som inte orkar hamnar på hem och blir hänvisad till valfrihetsdjungeln igen. Och det gäller att välja rätt, för risken finns att döden kommer i en skitig blöja.

Vi lever mitt i nyliberalismens drömvärld – som råkar vara densamma som vanliga människors totala mardröm. Privatiseringar och marknadsekonomi med tillhörande marknaden-kan-lösa-allt-vurmande och utförsäljningar av allt vi äger gemensamt är vad vårt samhälle går ut på i dag.

Och saker fungerar i ärlighetens namn ... sådär.

Nej, det funkar inte ens sådär. Det är fanimej kaos.