Det finns en gemensam nämnare för det här, nämligen nyliberala reformer. Hela invandringsdebatten är en form av skuggboxning och missnöjesyttring som grundar sig i att den enda vägens politik tvingats omförhandla sin legitimitet. Men omfördelningen av resurser nedifrån och upp fortgår. Pengar tas från samhällets gemensamma resurser och fördelas till privata ägare medan staten luckras upp.

Man skulle kunna säga att medborgarna ”hamnar i kläm”, vilket vi gör. Men det beskriver inte vidden av det hela. Faktum är att vi berövas samhällsservice, trygghet och bostäder. Det är en politik som bit för bit tar ifrån oss just det samhälle och den ordning som ger social stabilitet.

Väljarströmmarna har förändrats under de senaste åren. Det går fort och rör sig på oväntade sätt. För politiken innebär det en tyst kris, och för staten förlorade möjligheter att utföra sitt uppdrag.

Det senaste exemplet är de uppmärksammade restnoteringarna av mediciner. De utgör ett målande exempel på vad som händer när man privatiserar, bantar och NPM:ar allt som rör sig. Staten hamnar i en ständig katt-och-råtta-lek där den alltid ligger steget efter med kontroller, lagstiftning och krav. Tio år efter apoteksmarknadens avreglering står vi därför utan medel för att kunna tillgodose läkemedelsförsörjningen.

Det saknas en myndighet som överblickar och ansvarar för läkemedelsförsörjningen i Sverige.

Det saknas legala möjligheter för Landstingen och myndigheterna att få information från privata apotek och grossister om deras lagerhållning.

Det saknas krav på lagerhållning för apoteken.

Det saknas en beredskapslagring av läkemedel.

Det saknas en samordnad strategisk omvärldsbevakning för läkemedelsfrågor. De flesta läkemedel som används i Sverige tillverkas och lagerhålls utomlands.

Girighet och ondska ligger nära tillhands som förklaringar till den uppkomna situationen. Men problemen ligger varken hos individen eller i privatmoralen. Däremot verkar det finnas en politisk ovilja att ställa krav på marknaden. I Riksrevisionens utredning av svensk beredskap pekar man på att regeringen, sedan avregleringen, helt saknat intresse för att vidta åtgärder för att tillgodose läkemedelsförsörjningen. Inga, eller otillräckliga initiativ har tagits för att åtgärda problemen.

Mot bakgrund av hur debatten kring terrorism och hotet från Ryssland låtit är det anmärkningsvärt, och de allvarsamma tongångarna framstår alltmer som billiga signalpolitiska utspel, snarare än som ett genuint intresse för att värna folkhälsan och därmed samhällets funktionalitet under en längre period av höjd beredskap.

Bakom skymtar en syn på staten som en otillbörlig konkurrent till marknaden. Den synen är djupt felaktig och saknar historisk förankring. Marknaden har aldrig existerat oberoende av ett samhälle. Forskning, infrastruktur, sociala villkor och sjukvård för arbetskraften, utbildning etcetera bekostas av det allmänna. Det är omöjligt att ens föreställa sig marknaden utan samhället.

Bilden av staten som en ”orättvis” konkurrent haltar även på flera punkter. Ett misslyckat företag orsakar begränsade skador, medan en misslyckad stat hotar hela samhället och med det även möjligheten till demokratisk representation, möjligheterna till sociala integrationen och den allmänna sociala ordningen. Att föra in marknaden i staten bygger dessutom in marknadsmässiga misslyckanden, där de tidigare inte funnits. Över hela Europa har välfärdsreformerna skapat kvasimarknader utan vare sig riktig konkurrens, ökad kvalitet eller lägre kostnader. Däremot sker ett gradvis upplösande av staten, som får allt svårare att styra och överblicka vad den utför. Som i fallet med svensk läkemedelsförsörjning.

När den fria marknaden mest verkar skapa brödköer låter en public service-orienterad fabrik inte alls dumt. Nyligen krävde den franska respektive den nederländska hälsoministern en offentligt ägd läkemedelstillverkare som kan förse alla EU-länder med de nödvändigaste läkemedlen. Här borde Sverige också ansluta sig.