BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I den politiska debatten har ordet ofta devalverats till något begränsat och tämligen lätthanterligt. Frihet är valfrihet. Friheten är konsumentens frihet, varuhusets rika överflöd, mångfalden av utbildningar, en uppsjö av terapier. Några av våra friheter är påbjudna men likgiltiga, till exempel friheten att välja mellan otaliga pensionsfonder på en marknad som inte ens specialisterna kan överblicka.

Visst hör många valfriheter till ett gott liv. Men konsumenternas frihet beror på hur mycket pengar var och en har att spendera. Låginkomsttagaren kan bara konsumera sin nödtorft och ibland inte ens det, och ännu värre är det för den arbetslöse, för att inte tala om den som förvägrats sjukskrivning.

Några valfriheter har åtminstone sken av jämlikhet. Varje barn är utrustat med samma skolpeng. Det är bara att peka ut vilken skola som passar bäst.

Men även här smyger sig ojämlikheten in. Familjeinkomsten avgör i de flesta fall vilken skola man väljer. I klassamhället blir skolorna klasskolor. Visst finns det glädjande undantag, barn från ytterområdena som tar sig till medelklassens innerstadsskolor. Men de förblir undantag.

Skolpengen är en idé som importerades från USA till Sverige under Carl Bildts regeringstid (1991–94). Den hade en bestämd upphovsman, den amerikanske ekonomen Milton Friedman.- Friedman brukar räknas till de nyliberala ekonomerna som enligt en gängse uppfattning satt sin prägel på den ekonomiska politiken i snart sagt hela världen alltifrån 1980-talet. Det stora genombrottet ska ha kommit åren kring 1980 när först Margaret Thatcher blev premiärminister och året därpå Ronald Reagan valdes till president i USA.

Det är knappast någon som ifrågasätter förändringens kraft och globala räckvidd. Men det finns de som sätter ifråga om förändringen ska kallas nyliberal. En inflytelserik göteborgare tillhör de tyngsta kritikerna, Johan Lönnroth, den motvillige ekonomen och före detta -politikern. Han menar att den politik som förts under de senaste årtiondena avviker alldeles för mycket från Milton Friedmans och hans åsiktsfränders recept för att de ska utpekas som dominerande trendsättare. Den berömde författaren till boken Kapitalet i tjugoförsta århundradet, fransmannen Thomas Piketty, talar i stället om ”den konservativa anglosaxiska revolutionen 1979–1980”. Ordet ”konservativ” kan väcka förvåning. Hur kan en revolution vara konservativ?

Svaret är väl att både Margaret Thatcher och Ronald Reagan företrädde partier som kallas konservativa och att de i vissa avseenden grep tillbaka på en ekonomisk politik som varit tongivande långt tidigare.

Beteckningen ”revolution” är också överraskande. Är revolutioner inte stora konvulsioner som den franska 1789 och den ryska 1917? Jo, förvisso. Men vi får inte glömma att vi också talar om den industriella revolutionen som alltsedan slutet av 1700-talet förändrade land efter land i grunden. Den konservativa revolutionen som började för snart 40 år sedan följde på 1970-talets ekonomiska kris, och den kan inte skiljas från väldiga förändringar i produktivkrafterna. Det är inte en slump att flera av de mest framgångsrika företagen i dag direkt eller indirekt bygger på elektroniken: Google, Facebook, -Amazon, Apple  ...

Men ska vi räkna bort ordet ”nyliberalism”? Det blir svårt, inte minst mot bakgrund av den enorma framgång som ordet haft och har. Jag har på sista tiden gått igenom en rätt lång rad böcker i ämnet. Flera av dem är rent ut sagt usla, medan andra är halvbra. Någon är intressant, men framför allt en är verkligt bra. Författaren heter Jamie Peck och hans verk Constructions of Neoliberal Reason, alltså ungefär Konstruktioner av nyliberalt förnuft. Redan ordet ”konstruktioner” visar att Peck räknar med en rad olika utformningar av den nyliberala rationaliteten. Han talar inte ens om ”nyliberalism” i boken utan om ”nyliberaliseringar”. Det är alltså en rad attacker mot det tidigare ekonomiska systemet, attacker som gestaltar sig på olika sätt beroende på var de sätts i verket. I militärdiktaturens Chile artade den sig annorlunda än i Thatchers Storbritannien eller i Bildts Sverige.

Ibland söker anhängare av den samtida utvecklingen försvara sig med att ordningen skulle vara en förutsättning för demokratin. Det är inte sant. Tänk bara på hur det ser ut i Kina där ekonomisk avreglering låter sig -förenas med diktatur.

I Kina tycks den politiska ledningen fortfarande hålla utvecklingen i ett fast grepp. I de länder där det hålls fria och demokratiska val har regeringar och politiska partier däremot fått sin makt kringskuren. De kan inte på allvar utmana de stora kapitalintressena. Välfärdsstaterna som byggdes upp under 1900-talet naggas ständigt i kanterna. Avståndet mellan fattig och rik ökar. Kraven på dem som behöver någon form av stöd har skärpts. Murarna som byggs mot flyktingar blir allt högre.

Vad är då friheten i en sådan värld? Den är graderad. I Sverige är vi fortfarande privilegierade. Men även här växer skillnaderna i livsmöjligheter mellan olika klasser. Den stora friheten, friheten att välja sitt övergripande livsprojekt, blir allt svårare att uppnå för dem som föds på samhällets skuggsida.

Det är dags att tala om friheten!