Uttalandet utmärks inte av träffsäkerhet, tvärtom. I Sverige ökar skillnaderna mellan fattig och rik snabbare än i något annat jämförbart land. Här har aldrig funnits någon planekonomi. Vad socialismen beträffar är Sverige numera det enda landet på jorden där privata aktörer kan plocka ut stora vinster från en offentlig verksamhet som skolan.

Leif Östling hanterar de politiska begreppen med samma träffsäkerhet som en treåring som ursinnigt slänger leksaker omkring sig. Men han är ingen treåring. Han har varit vd för Scania och ordförande för Svenskt Näringsliv. Han har i många år varit en av de mäktigaste i Sverige.

Ännu mer vildsint är Mats Qviberg, en finansman av det skrupelfria slaget. När Jonas Sjöstedt i Almedalen krävde att de rikaste i landet skulle beskattas hårdare gick Qviberg bärsärk på sitt Twitterkonto. Sverige skulle slungas ”tillbaka till stenåldern” om detta ”sinnessjuka skatteförhöjningsförslag” skulle gå igenom.

Ja, inte nog med det. Sjöstedt ”borde anhållas för anstiftan till terroristbrott”.

Nog kan man skratta åt Qvibergs inlägg; men skrattet fastnar i halsen när man betänker att denne obalanserade man äger ett väldigt inflytande i kraft av sina pengar.

Det obalanserade språket är inte Qviberg eller Östling ensamma om. Tänk bara på makarna Bergströms tirader om ”kommunism” när de skulle försvara sin synnerligen inbringande Engelska skola mot förslaget om begränsningar i vinstuttagen.

Det är tydligt att dessa människor har ytterst klena kunskaper om politiska ideologier. De är inte ensamma om det. Ofta hanteras ismerna på ett självsvåldigt sätt. Mångtydiga beteckningar som ”socialism” och ”liberalism” används nästan genomgående som om de hade en självklar och entydig innebörd. Ännu värre är det med ”vänstern”. Det är ingen hejd på vad vänstern säger och menar enligt dem som själva betraktar sig som icke-vänster.

I det som kallas mitten är trängseln stor. Där vill både dogmatiska nyliberaler och den tvättäkta reaktionären Jimmie Åkesson kunna gömma sig, och där finns både högersossar och allianspartister. Bortom mitten utbreder sig nämligen extremerna, och extremister är farliga. IS, Breivik och Jonas Sjöstedt befinner sig där.

Det är lätt att gripas av förtvivlan inför denna häxbrygd av begreppsförvirring. Därför är det en tröst och en glädje att läsa sansade texter om politiska nyckelbegrepp. I antologin Vad krävs för att rädda demokratin? som kom ut tidigare i år skriver Ingemar Lindberg en klargörande artikel om ordoliberalismen.

Ordet ”ordoliberalism” är så ovanligt på svenska att min stavningskontroll protesterar. Men riktningen finns och den spelar en viktig roll för svensk politik sedan flera årtionden. Beteckningen kommer från en tysk tidskrift på 1920-talet som hette Ordo (vilket betyder ”ordning” på latin). Den skarpaste hjärnan bakom tidskiften hette Walter Eucken. Eucken menade att demokratins inflytande över marknaden starkt måste begränsas. Det är helt i Euckens anda som vi idag har en riksbank som är politiskt oberoende men ligger nära finansmarknadens värderingar.

I långa stycken överlappar ordoliberalismen den nyliberalism vars stora affischnamn är Friedrich Hayek och Milton Friedman. I synnerhet Friedmans idéer konfronteras vi med dagligen. Det var till exempel han som utformade idén att olika skolföretag skulle konkurrera om föräldrars och lärares gunst och att statens insats skulle begränsas till att förse varje elev med en ”kupong” för vilken man skulle kunna ”köpa” en utbildningsplats. Den olycksaliga regeringen Bildt svalde förslaget med hull och hår, kupongen kallades skolpeng.

Ordoliberalismen är lite stramare, lite strängare än den amerikanska nyliberalismen. De amerikanska nyliberalernas syn på ekonomi och samhälle är ett uttryck för den extrema individualism som utvecklats i USA och som därifrån spritt sig olikformigt ut över världen. Varje individ, rik eller fattig, man eller kvinna, vit eller brun, vet vad som gynnar henne själv bäst. Ordoliberalerna varnade för alltför stor koncentration av tillgångar på marknaden, i synnerhet för kartellbildningar och monopol. Friedman var optimist. Allt kommer att ordna sig på bästa sätt bara marknaden släpps fri.

Ordoliberalerna ville ha strängare regler för att hålla konkurrensen öppen.

Enligt Ingemar Lindberg har ordoliberalismen spelat en viktig roll i EU och därmed också i Sverige. Jag tror att han har rätt. Men man kan säkert också tillägga att den strängare ordningens liberalism fått ett mäktigt – och i grunden ödesdigert – inflytande över all offentlig förvaltning. En hord av managementkonsulter håller på att störa och ofta förstöra verksamheten inom vård, skola och mycket annat. Här har ordningen urartat till oordning.

Bakom denna så kallade New Public Management ligger djupast sett en massiv misstro mot professionell kompetens. Den enda kompetens som får passera obesedd är administratörers och ekonomers.

Vi andra måste sättas under förmyndare.