AKP:s förlust och det nya vänsterpartiet HDP:s framgång i Turkiet är svårt att förstå om man inte samtidigt diskuterar vad det är som har varit Erdogans egentliga maktbygge i Turkiet.

I svenska medier har framförallt den nya maktfullkomligheten berättats, men varifrån har då AKP och Erdogan haft sitt stöd?

Åren vid makten har inte bara handlat om propaganda och ökad maktkoncentration. Västvärldens passivitet inför ett förtryck har framför allt berott på att Turkiet genom Erdogan genomgått en av de senaste årens mer extrema nyliberala förändringar.

Det klassiska Turkiet är ersatt av ett gigantiskt bygge av skyskrapor och finansinstitut tillsammans med en lånefinansierad konsumtion bland medelklassen. Turkiet har idag fler stora gallerior än de flesta stater. Istanbul har 97 att jämföra med Londons 42 och Paris 15, enligt sajten Middle East Eye. Det enorma byggandet har stått för merparten av tillväxten men är också importberoende då den mesta energin är importerad, liksom byggmaterialet.

Turkiet är världens 16:e ekonomi i storlek, men tittar man på FN:s Human Development Index hamnar landet på plats 90.

Snarare än att utveckla ett välfärdssystem har Erdogan skapat ett gåvosystem, där fattiga får ”allmosor”.

Det har gjort att inkomstklyftorna exploderat samtidigt som inhemsk produktion minskat och importen ökat.

Den andra sidan av AKP:s ekonomiska politik är omfattande privatiseringar och utförsäljning av tidigare gemensam egendom och mark till internationella kapitalgrupper.

Efter nedgången år 2012 har de senaste stora projekten handlat om mark för mer fossil energiproduktion (kol) och kärnkraft.

Varje stor privatisering har skapat motstånd (den lokala ekonomin har slagits sönder). Sommaren 2013 var Gezi-rörelsen, protester mot utförsäljningar och maktfullkomlighet, en miljonrörelse som krävde stora polisinsatser för att slås ned.

Den här typen av proteströrelser har sällan skildrats eller fått stöd från Europa. Erdogans maktsystem har kritiserats när det riktat sig mot oppositionella, men inte när det skyddat privata investeringar och avregleringar från miljoner människors missnöje.

Erdogan och AKP:s projekt inför valet var att få en så stor majoritet att presidentens makt kunde förändras i riktning mot ökad central presidentmakt för att genomföra en alltmer kritiserad nyliberal avregleringspolitik, motiverad med en nationalistisk och religiös propaganda.

Nu stoppas det projektet – åtminstone tillfälligt – av en opposition som för första gången också innehåller ett parti sprunget från kurdernas kamp men också med feministiska och vänsterpolitiska program. HDP har lyckats få röster från allt fler grupper som drabbas av att den ekonomiska politiken i Turkiet har hamnat i en återvändsgränd.

Politiskt har Erdogan i västliga mediala öron mest låtit som en bakåtsträvande konservativ kraft. I själva verket har AKP drivit en ekonomisk politik som IMF både gillat och stött.

När väljarna till slut reagerar tas alla med överraskning.

Det är avslöjande i sig själv.