Sedvanan att avlägga löften inför det nya året sträcker sig långt tillbaka i tiden. Redan i Babylonien lovade man gudarna att betala tillbaka sina skulder och återlämna lånade ting. Medeltidens riddare ägnade nyåret åt att förnya sina löften till höviskheten och ridderliga ideal. En bevarad dagbok från 1600-talet vittnar om hur en skotsk adelskvinna nedtecknat sina ambitioner om att leva upp till kristna dygder och 1863 beskriver Mark Twain hur högtidliga löften om att sluta röka och dricka uttalas med cigarren i mungipan – för att sedan sorglöst glömmas bort.
Nyårslöftet är till för att brytas. Möjligen finns ett samband med dess dygdiga art, som lever kvar in i vår tid. Utfästelser kring träning, kost och rekorderliga levnadsvanor är än idag vanligt förekommande och kanske vad vi främst förknippar med nyårslöftet som institution.
De toppade exempelvis förra årets amerikanska löften (viktnedgång, träning, sparande), och håller ställningarna i Storbritannien inför 2022 (hälsorelaterade mål). Genom det uppsluppet rituella erkännandet av samhällets moraliska krav på individen, framstår nyårslöftet som ett ideologiskt instrument för självdisciplinering och underkastelse inför den rådande samhällsordningen, snarare än som ett individuellt förbättringsprojekt. Stressigt på jobbet? Arbeta på din work-life-balance. Kasst mående? Banta. Dålig ekonomi? Spara pengar. Och så vidare.
Samtidigt är löftet avsett att brytas. Du möter mindre klander av att ”misslyckas” leva ett rent liv, än om du glömmer att du skulle hämta ditt barn tidigt på fritids. Att lova något inför det nya året är inte heller någon utbredd praktik. 2020 uppgav endast 20 procent av svenskarna att de avgav nyårslöften. Majoriteten bröt dessutom mot dem (Yougov).
Så vad kan vi ta med oss från en utdöende tradition med ungefär lika många anhängare som Moderaterna? Svaret finns hos marknaden, där tidskriftsappen Readly och bildbyrån Shutterstock skriver om ”nyårslöften” i termer av trendspaningar, shoppingidéer och kundundersökningar. Enligt Readly lovar svenska folket att resa mer, testa ny mat varje vecka, delta i sociala aktiviteter, gå på konserter samt att läsa mer varierande innehåll. Shutterstocks AI anger att den dominerande trenden, förlåt löftet, är mental hälsa. Vi klickar mest på bilder av sovande människor och djur, avkopplande naturbilder och liknande harmoniska motiv.
Vad vi ser är en typ av analyser som är avsedda att gagna marknadsföring och konsumtion. Därmed är den också djupt ideologisk, i likhet med det traditionella nyårslöftet om att uppnå samhälleliga dygder som att vara lyckad, anställningsbar och fit inför #beach2022.
Vad vi kan lära oss av detta är vikten av ideologiskt självförsvar. Istället för bantning och löften om att konsumera upplevelser borde vi unna oss en stund av att åtminstone i tanken öppna möjligheten till andra mål, andra sätt att inrätta samhället, betonandet av andra dygder som är knutna till något annat än självdisciplinering under den rådande ekonomiska ordningen och dess dominans över varje befintlig sfär. Men Readlys glada hedonism och Shutterstocks klickanalyser säger oss framför allt att världen, som den är inrättad, inte räcker till för våra behov. Vi försöker fly den genom att stirra på bilder av sovande kattungar och önska oss bort från våra egentliga liv.
Befrielsen måste rymmas i någonting utöver att boka en solresa eller att klicka på gulliga djurbilder. Nyårslöftet berättar för oss om behovet av att våga drömma större. Because we’re worth it.
