BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Som i Dorotea. Där öppnade under förra veckan de åtta vårdplatser som några år tidigare hade berövats orten i landstingets besparingspaket. Nedskärningarna väckte invånarnas ilska som kanaliserades i en tre år lång sjukstugeockupation samt en massiv namninsamlingskampanj för att få till den första folkomröstningen i en sakfråga i ett helt landsting. Till slut kastades också de styrande sossarna ut ur kommunhuset, och ersattes av det lokala partiet Dorotea kommunlista. Nu skrivs vad som tycks vara ett lyckligt slut som visar att motstånd lönar sig.
Men så small det i Ådalen i stället, en bit söder om länsgränsen. Grannlandstinget i Västernorrland satt med liknande obalans i budget, varpå sossarna snart svek sitt löfte om tre akutsjukhus i länet genom att annonsera att akuten i Sollefteå skulle läggas ner. Inte heller här lät medborgarnas indignation vänta på sig. En förening – Sollefteå framtidens sjukhus – bildades, tillsammans med en 12 000 personer stark diskussionsgrupp i sociala medier. Snart hölls, först i Kramfors och senare i Härnösand, två av de största demonstrationerna i Ådalens historia. Samtidigt startade också en plattform för medborgarjournalistik, LVN Leaks, vars granskningar och betraktelser började teckna en bild av ett landsting präglat av vänskapskorruption, oegentligheter och dyra fallskärmar för dess chefer. Hur konflikten slutar är fortfarande ovisst, men klart är att rörelserna även här imponerar.
Just de här två konflikterna handlar självklart om rätten till vård. Men kanske i ännu högre grad handlar de om hur tillväxt skapas på vissa platser genom att andra plundras, och om de bortglömda befolkningarnas känsla av att inte längre höras eller räknas.
Det är den känslan som allt snabbare sprider sig mellan orterna i norr, och blossar upp i nya lokala uppror. Den exemplifieras i motståndet mot en vindkraftpark i Sorsele. I kampanjen ”Hela kommunen ska leva och lära” mot skolnedläggningar i Luleå. I striderna mot utlokaliseringen av statliga jobb från Skatteverket i Lycksele och Vattenfall i Jokkmokk. Och här i Umeå mot ett urholkande av den lokala och regionala demokratin i och med att makt successivt förskjuts till ett fåtal stora fastighetsägare.
Alla dessa folkrörelser bär vissa gemensamma karaktärsdrag. De ställer krav på jämlikhet, rättvisa och resursfördelning som historiskt förknippas med arbetarrörelsen, men de fjärmar sig samtidigt från att använda dess symbolik och verka inom dess traditionella institutioner. De nya rörelserna hävdar vikten av decentralisering och demokratisering, men tycks lika främmande det Centerparti som historiskt har försökt göra anspråk på att driva just dessa krav.
Vad vi ser är rörelser av en tid där förtroendet för 1900-talets stora partiprojekt fullständigt har förbrukats. Rörelser av en
tid där det tycks nödvändigt att börja om från början; att utgå från lokalsamhället, forma nya gemenskaper, experimentera med självförvaltning och testa alla verktyg i verktygslådan i syfte att uppnå de konkret uppsatta målen.
Deras återuppväckande av demokrati, deras förmåga att vinna konkreta segrar och de framväxande exemplen på alternativ förvaltning – bortom stat och marknad – väcker utan tvivel hopp. Låt oss inspireras av dem, och hålla diskussionen levande om hur de lokala exemplen komma samman som en än större och starkare folkrörelse. För en framtid värd att tro på, även bortom innerstäderna.