Valberedningens ordförandekandidat Pim van Dorpel hoppade oväntat av ett drygt dygn före omröstning. Exakt varför vet vi inte, men sådant där kan få vilken organisation som helst att skaka. Så blev det inte. Johan Lindholm, tidigare ordförande i Byggnads, vaskades snabbt fram och blev till slut kongressens val.
Frågan är om Lindholm haft en chans i någon annan typ av process. Som Byggnadsordförande har han setts som kontroversiell i LO. Han har inte ställt sig bakom det nya så kallade huvudavtalet som lättat upp LAS-reglerna. Han har också varit en stark kritiker av märket, normen där industriavtalet styr resten av löneutvecklingen. I LO-sammanhang har Byggnads, som också är med och finansierar tankesmedjan Katalys, pekats ut som klart vänster.
I tuffa tider är det kanske helt enkelt så att ödet bara griper in. Lindholm är nämligen en stark ordförandekandidat och möjligen exakt vad LO och arbetarrörelsen behöver just nu.
Byggbranschen är en av världens inflationskänsligaste arbetsmarknader. Johan Lindholms tidigare medlemmar har på nära håll känt av den svenska ekonomins effekter på hushåll och privatliv. Konkurserna har haglat, liv har stramats åt. Mitt i en bostadskris har byggandet kollapsat. Regeringen rullar tummarna.
Branschen är dessutom nedlusad av svensk arbetsmarknads mörkaste och hemligaste sidor: exploatering och handel med anställningsbevis. Journalisten Elinor Torp har i reportageboken Vi, Skuggorna förtjänstfullt tecknat bilden av en ny del av svensk arbetsmarknad. Här har lagstiftning kring arbetskraftsinvandring och offentliga upphandlingsregler bidragit till en explosion av utsatt utländsk arbetskraft. Seriösa företag slås ut samtidigt som fuskfirmor till varje löning tvingar sina arbetare att betala tillbaka löner till sina chefer. Så kan en verksamhet se vit ut och vinna upphandlingar där billigast går först.
Allt detta har Johan Lindholm följt med egna ögon. Det lär ha eldat under en vrede inför orättvisor som svensk politik behöver se mer av.
Det lär ha eldat under en vrede inför orättvisor som svensk politik behöver se mer av.
I sitt installationstal som ny LO-bas lyfte Lindholm arbetarkvinnorna. De har hittills tvingats nöja sig med en alldeles för liten del av samhällskakan. Det hade varit rakt av tjänstefel om Lindholm inte uppmärksammat denna konstanta sanning, men det är en trygg och tydlig markering: Lindholm är hela LO:s ordförande nu, inte bara Byggnads.
Som sådan ställer han också sitt första raka krav till Magdalena Andersson: Kommer S riva upp “klasslagen” karensavdraget? I dag vobbar medelklassen medan arbetare tvingas gå till jobbet med feber för att få ekonomin att gå ihop.
Sist S tog stafettpinnen i frågan landade det hela i en utredning. Arbetarrörelsen förtjänar bättre än sådana halvmesyrer. Johan Lindholm och den nya LO-ledningen kan bli personerna att kräva det. Det får vara slut på gratis kampanjarbetare i valrörelser om S inte levererar.
Sist, och kanske mest brännande i dessa tider, är Lindholm en stark och självklar röst mot SD-politiken och högerextremismen. För detta har han till och med vunnit pris. LO-kollektivet har de senaste årtiondena tappat medlemmar samtidigt som allt fler arbetare röstar på SD.
I förra valet såg trenden ut att vara bruten, men det stämmer enbart framåt om LO står fast förankrade i försvaret av villkoren och arbetstagarnas trygghet. Det handlar om ett helt samhälle som högern vill exploatera med Sverigedemokraternas hjälp. Det gynnar ingen arbetare.
LO:s roll i kommande samhällsdebatter är tydlig. Den nya ledningen måste bara tala.
