Nej, något sådant läste Strandhäll inte upp på presskonferensen.

När hon debatterade med den jävsanklagade landstingsdirektören Iréne Svenonius (M) i Agenda i söndags kom heller inte ord som ”nyliberalism” eller ”marknadifiering” över hennes läppar. Istället har anklagelser redan riktats mot regeringen för att den i partipolitiskt syfte vill lägga sig i vad ett enskilt landsting gör.

Jag brukar vara försiktig med att använda ordet nyliberal som skällsord. Det är för svepande. Vänstern har en tendens att räkna in allt den avskyr i ordet. Ofta är det bättre att använda uttrycket ”doktrinär marknadsliberalism” – varvid just det doktrinära är problemet, inte marknad i sig. De flesta inser nog att varje samhälle inom överskådlig tid kommer att ha behov av marknadsmekanismen: Den är snabbare än någon byråkrati på att ge information om vilka brister det finns i utbudet.

Eländet uppstår när marknadstänkandet blir doktrinärt, vilket det blivit sedan 1980-talet, i Sverige och världen. Då överordnas kravet på avregleringar och ekonomisk frihet de demokratiska och sociala mål som ett fungerande samhälle måste hålla sig med.

”Kravet på ökad ekonomisk frihet är inte längre en bundsförvant till upplysningen. Det kan i själva verket bli till ett hot mot upplysning och demokrati.”

Så skriver Per Molander i sin senaste bok, ”Condorcets misstag”.

Och jag ser till slut inget annat ord än nyliberalism att ta till. Hela upplägget med Nya Karolinska sjukhuset är i grund och botten ett utflöde av den nyliberalisering av tänkandet kring samhälle och offentlig verksamhet som pågått sedan 80-talet. På 90-talet lanserades begreppet New public management för att fånga de många försöken att effektivisera offentlig verksamhet genom att införa mer marknadslika modeller. Tanken var att låna in drag från privat sektor för att få fart på en påstått dyr välfärdsstat. Vi fick resultatenheter, beställare och utförare, ständiga kostnadsutvärderingar, nya ledningsfilosofier där verksamheternas egen logik negligerades. Förmodligen har till och med en hel del av polismyndighetens problem orsakats av vurmen för New public management.

Det riktigt bedrägliga med detta är att det utifrån ser ut som att de offentliga verksamheterna fortsätter att vara offentliga, fastän de luckrats upp inifrån och släppt in marknadsmekanismer där sådana inte borde finnas. Transportgate förra året, när en generaldirektör åsidosatte sina ämbetsmannaideal och godkände outsourcing av samhällsviktig informationsbehandling, är ett exempel.

Sedan 80-talet har Private public partnership (PPP) blivit en central del av marknadiseringen av samhället. Särskilt Stornritannien har gått i spetsen för projekt – vägar och sjukhus – där det offentliga samverkat med stora bolag för att sjösätta och driva olika verksamheter. I den fattiga världen har Världsbanken länge propagerat för att släppa in privata aktörer i finansierandet och genomförandet av sjukhus- och infrastrukturprojekt. Ett avskräckande exempel är ett sjukhus i Lesotho i södra Afrika som nu tar halva statens budget. I Svenska Dagbladet (5/1) intervjuades nyligen en talesperson för Eurodad, ett globalt nätverk som kämpar mot fattigdom, som konstaterade:

”Med få undantag blir projekten väldigt dyra och riskabla. Privata företag skor sig på dessa länders ekonomier och tar absolut inga risker. Om det går dåligt har alltid staterna ansvaret för sjukvården i alla fall. Världsbanken har blivit en kanal för privat kapital att ta sig in utvecklingsländerna.”

Nya Karolinska tillkom genom ett så kallat OPS-avtal, en variant av PPP. Det är nu ett av världens i särklass dyraste sjukhusprojekt. Byggbolaget Skanskas aktieägare är de lyckliga vinnarna. Den brittiska riksrevisionen (National audit office) har i en granskning konstaterat att OPS-projekt kan kosta upp till 70 procent mer än de som finansieras direkt av det offentliga (som alltid kan låna upp kapital mycket billigare).

Privat-offentlig samverkan – vare sig det kallas PPP eller OPS – bör utläsas: Exempel på hur marknaden äter sig in i offentlig verksamhet.

Så här är det alltså: Först tar sig doktrinära marknadsliberaler in i det offentliga, sedan lanserar de modeller som gynnar marknadifiering – och när det går åt helvete lägger vanligt folk skulden på det offentliga i sig,  ja, på ”politikerna”, vilket gynnar marknadsanhängarna.

Annika Strandhäll, väldigt bra att du tillsätter en kriskommission kring Nya Karolinska. Men våga börja tala om detta sjukhushaveri som i grunden ett nyliberalt haveri.