Vad menar han? 

För de flesta feminister är Lindhagen känd för en enda sak: att ha slaktat Mikamottagningen för människor i prostitution. 

Mikamottagningen var Sveriges enda världsberömda sociala stödenhet. Till Mikamottagningen vallfärdade politiker och forskare från hela världen för att studera hur en enhet som tog emot prostituerade kvinnor kunde ha så många nöjda klienter – 96 procent! Mikamottagningen var en trygg hamn. Hit kunde alla komma på sina egna villkor och få terapi så länge de behövde, utan att behöva registrera sig. Tills en dag då de anställda hörde av sig till socialnämnden med krav på förbättringar. 

Lindhagen och socialförvaltningen reagerade med att krossa dem. 

Bort med terapin, endast uppsökande verksamhet blev kvar, kommunen skulle inte hålla på med behandling, prostituerade skickades till vanliga vården och övernatt försvann Stockholms specialistkompetens för människor i prostitution. 

Lindhagens okunnighet i frågan var skrämmande. Hon förbjöd unga under 18 att komma till Mika – i stället tyckte hon att de borde gå i terapi tillsammans med sin familj! Alla som arbetar med frågan vet att barn som prostituerar sig ofta har en historia av övergrepp, och att det inte är ovanligt att detta har skett inom familjen. Att då sätta sig ner med familjen och diskutera ”dotterns problem” kan vara rent farligt. Men Lindhagen skickade dem till en enhet som hanterar missbrukande unga (en helt annan problematik) genom familjeterapi. Det är inte konstigt att många unga i prostitution efter det vittnat om att de inte längre söker hjälp. 

Ovanpå detta kom arrogansen när hon svarade på kritiken. Trots att fem av sex anställda sagt upp sig i protest, ville Lindhagen inte ens erkänna att det var en nedmontering. Nej, allt skulle bli bättre, fler aktörer behövde involveras, de skulle noga studera förändringarna. Att tala med henne var att mötas av en vägg av klyschor. Det spelade ingen roll att kvinnor i prostitution gick ut och bad om att Mika skulle vara kvar då den räddat deras liv, eller att internationella forskare och politiker skrev debattartiklar tillsammans med anställda på Mikamottagningarna i resten av landet. Inte heller att det ingick i direktiven kring sexköpslagen att behandling skulle finnas. 

Inte nog med detta – Lindhagen manipulerade dessutom siffror. Hon använde gamla brukarundersökningar och låtsades att de kom från tiden efter nedmonteringen, för att påvisa att brukarna var lika nöjda nu. Hon kallade Framtid Stockholm ”specialister på just unga som har sex mot ersättning” trots att de visade sig aldrig ha arbetat med målgruppen. Hon och de andra i socialnämnden hänvisade till ”domar” som skulle innebära att kommuner inte hade rätt att erbjuda behandling. När vi tittade närmare på domarna sa de något helt annat, och i Göteborg fortsatte Mikamottagningen på samma sätt som förut. Men framför allt hade hon en antidemokratisk hållning till de som protesterade. Hon ville inte lyssna på de som kunde frågan. Alla brev fick samma standardsvar. Vår kritik kallades svartmålning och hon försökte skuldbelägga oss genom att säga att vi ”skrämde bort” människor från mottagningen.

Som Gabriella Kärnekull Wolfe från Inte Din Hora skriver: ”Åsa Lindhagen har inte mitt förtroende att ansvara för det nationella arbetet mot prostitution och människohandel, mot bakgrund av de konsekvenser som omorganisationen av Mikamottagningen ledde till som hon var med och både genomförde och i efterhand försvarade.”

Åsa Lindhagens politik har spottat på människor i prostitution. Hon har ignorerat feministiska forskare och kastat bort mångårig kompetens. Hon har inte rätt meriter för att ansvara för Sveriges jämställdhetsarbete – om inte just detta är syftet.