”Inga alls. Inte en enda har uttryckt att det skulle vara några problem.” Jag pratar med en vän som arbetar som ombudsman i ett tjänstemannaförbund. Arbetet där går i dagsläget nästan uteslutande ut på att Las-förhandla som det kallas, eller att förhandla uppsägningar enligt lagen om anställningsskydd som det egentligen handlar om. Just nu ser det ut på samma sätt i princip överallt. Det råder mer eller mindre generell arbetsbrist i Sverige och över 50 000 personer har varslats sedan 1 mars, enligt Arbetsförmedlingen. Men så finns det ett mörkertal också, det är svårt att räkna hur många otryggt och tidsbegränsat anställda – timmisar, nollkontraktare, sms-jobbare och extraknäckare – som förlorat sina jobb hur otrygga och oreglerade de än var. Sammantaget är det mörkt för att inte säga bäcksvart och tungt på arbetsmarknaden just nu.
Men mitt i mörkret kan man ändå säga att en sak fungerar. Lagen om anställningsskydd, som attackerats av borgerliga politiker och näringslivet i decennier, testas nu i praktiken, brett och inför full publik. Arbetstagare varslas på löpande band. Det pågår förhandlingar om uppsägningarna, dagligen, varje vecka. När det verkligen gäller verkar det inte vara särskilt omöjligt eller ens svårt att säga upp personal när det på riktigt är den enda utvägen kvar.
I veckan gick företrädare för LO, TCO och Saco ut och krävde att den statliga offentliga utredningen om lagen om anställningsskydd som just nu håller på att slutföras istället borde slängas i papperskorgen. Det är ingenting nytt. Arbetstagarsidan har motsatt sig förhandlingarna sedan de började, påtvingade av regeringen, Centerpartiet och Liberalerna. Man menar att det inte är rimligt att gå fram med försämringar i arbetsrätten och anställningsskyddet generellt, men särskilt inte i en tid av kris eller i anslutning till en tid av kris. Dessutom vill man ha en punkt i januariöverenskommelsen struken – den som säger att lagen ska ändras senast nästa år.
Men det blir det ingenting av, enligt Centerpartiets arbetsmarknadspolitiske talesperson Martin Ådahl som direkt konstrade med att planen ligger fast. Kris eller inte, möjligheten till försämringar av anställningsskyddet tänker man minsann inte missa. Enligt de borgerliga partierna handlar det om behovet av ökad flexibilitet för företagen, och det behovet kommer enligt Ådahl att öka, ännu mer, i efter-pandemi-tider.
Uppgifter om utredningens innehåll tyder på att det ska bli lättare att säga upp personal också, med fler undantagsmöjligheter och lägre trösklar för ”personliga skäl”, vilket väl egentligen borde döpas om till ”arbetsgivarens skäl” eller liknande. Det ska, precis enligt politikernas önskelista, bli mer ”flexibelt”, alltså.
Flexibilitet på arbetsgivarnas villkor, med anställda på ständig standby, med olika typer av otrygga anställningar eller genom att se till att de anställda hela tiden vet att de hänger löst, har prövats länge. Den är ofta ensidigt gynnande – det är arbetsgivaren som förfogar över flexibiliteten och arbetskraften som fogar sig eller tvingas rätta in sig i densamma. Att kunna reglera storleken på arbetskraften i princip från dag till dag är en ren vinst för bolagen men samtidigt en ren förlust för alla som tvingas utgöra den flexibla arbetskraften. Som av en händelse råkar de riktiga slit- och slängvarorna på arbetsmarknaden vara kvinnor, många i vård och omsorgsyrken.
Lagen om anställningsskydd har ändrats i flera omgångar under åren och i princip alla ändringar har varit försämringar för arbetstagarsidan. Lagen är under ständig attack från näringsliv och borgerlighet och är dessutom kontinuerligt, medvetet eller inte, missförstådd. Oavsett utgör den fortfarande idag ett sista lilla skydd mot ren godtycklighet och mot rättslösa anställda.
Att en socialdemokratisk regering skulle driva igenom ytterligare – och omfattande – försämringar av anställningsskyddet är orimligt. Det har det varit hela tiden, men nu i kristid är det fullständigt ofattbart. Utredningen borde skrotas, bättre sent än aldrig.
