Jag förstår mycket väl vreden, att man som medmänniska känner ett trängande behov av att reagera på Hamas terror, och av att offentligt avslöja alla som man anser förminskar den. Så är det helt säkert för vissa. En reflex, en kanalisering. (Varför de inte känner ens i närheten lika starkt för tusentals sprängda, krossade, förtvivlade, föräldralösa palestinska barn måste de själva reflektera över och besvara). Men faktum är att det samtidigt sker något som måste beskrivas som ett politiskt, strategiskt projekt. Det ligger i omfattningen, i det hårt spända tonläget. 

Just nu vill man driva oss alla mot ett givet mål.

Jag tror det förhåller sig så här:


Svensk borgerlighet har plågats när man blivit attackerad för att ha ingått allians med Sverigedemokraterna, som korrekt kan beskrivas som nyssnazistiskt och som har så upprepade utbrott av antisemitism att det är lika korrekt att anta att detta kommer ur själva partikulturen.

Svensk borgerlighet har plågats av diskrepansen mellan att veta detta – för det gör man – och att ändå fullfölja, att ändå ingå Tidöavtalet, som måste betraktas som det sista stadiet av Sverigedemokraternas normalisering.

Jag trodde länge att just kronisk antisemitism skulle vara det som bromsade borgerligheten, som skulle utgöra ett definitivt hinder för den konstellation som här på ledarsidan definieras som blåbrun. Judehatet. Inte utfallen mot muslimer, feminister, hbtq-personer, klimataktivister eller socialister. 

Men jag hade fel. 

Ulf Kristerssons (M) handslag med förintelseöverlevaren Hédi Fried betydde till sist ingenting. 

I valet mellan makten och att hålla linjen mot antisemitism valde han, Ebba Busch (KD), Johan Pehrson (L) och – med allt färre undantag – svensk borgerlighets olika opinionsbildare, tankesmedjor och organisationer det förstnämnda. 

Det där har man haft svårt att hantera. 

Det märktes till exempel när Dagens ETC avslöjade att regeringen inte hade förnyat anslaget till Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA. Krishanteringen då var panikartad. 

”Den judiska erfarenheten av partier som grundats av nazister inte är den bästa genom åren”, hade Willy Silberstein sagt till Dagens ETC strax efter valet.

Som ordförande i SKMA kommenterade han också uteblivet stöd till hågkomstresor:

”Det är djupt beklagligt.”

Och:

”Det som gör mig riktigt orolig är att oavsett om SD är arga på SKMA så står tre regeringspartier bakom det här. ”

Det kom pengar. Det hela förklarades som ett glapp mellan regeringar, ett missförstånd sprunget ur politikens bakomliggande byråkrati.

Men om något visade förloppet hur regeringen, sedan beslutet att samarbeta med Sverigedemokraterna, har befunnit sig evigt ihoprullad i försvarsställning. 

Det är en obekväm position. 

Det är plågsamt. 

Nu gör man en ansträngning att bryta sig loss.

Jag är övertygad om att den strategiska dimensionen finns med. Ja, genuint stöd till Israel. Men också att det uppstått en situation som många borgerliga bedömer kan förflytta debatten en gång för alla. Bort från sig själva. Till invandrare, till muslimer. Till vänstern. Nu senast till Fridays for future. 

Det man gör är att använda antisemitism som ett slags kraftdjur. Det blir ett verktyg för att utplåna det faktum att högerextremism inskränker möjligheten att leva ett tryggt judiskt liv i Sverige. Trots att man vet hur verkligheten ser ut, trots att man vet att hotet är mer komplext än bara islamister.

Man gör det här för sin egen skull.

Ta bara en debattör som Alice Teodorescu Måwe. Jämför det hon skriver nu med att hon 2018 anklagade Hédi Fried och andra förintelseöverlevare för att låta sig exploateras som ”bulvaner” av en vänster som vill ”smutskasta politiska meningsmotståndare inom borgerligheten”. Det är som hon andas ut. Hennes sympati har alltid legat med judar och Israel. Men hennes politiska slutsats blev ändå att Sverigedemokraterna är rätt väg för svensk höger. Nu griper hon möjligheten att befria sig från denna motsättning. Hon som så många andra.

Jag skulle vilja påstå att vi ser historierevisionism utföras i realtid.

Borgerligheten distanserar sig, försöker radera sin sista kvarvarande smärtpunkt av att dela projekt med Jimmie Åkesson (SD). Konsekvenen riskar då att bli ytterligare normalisering. Ett permanent skifte, en manipulerad hotbild, där den parlamentariska högerradikalismen snabbt bleknar när den ställs invid en häftigt uppvriden demonisering av inte bara militanta islamister utan även muslimer i gemen.

Därför måste vi påminna.

Det är viktigt, inte minst för Sveriges judar.

Här följer basal sammanställd fakta som Dagens ETC tidigare redovisat vid olika tillfällen. Tio enkla punkter, kronologiskt presenterade. Det finns mer. Tyvärr. Det vet du nog redan. Precis som regeringen.

• 2014 säger Björn Söder, då partisekreterare, till Dagens Nyheter att judar kan leva i Sverige, men att de aldrig kan bli upptagna i Sveriges gemenskap, förutsatt att de vägrar lämna sin ”judiska identitet”. Han fick partiets förtroende att bli andre vice talman.

• 2016 avslöjas en film – från 2012 – där Oscar Sjöstedt berättar om hur hans tyska kollegor på ett isländskt slakteri brukade heila, sparka på fårkadaver och kalla dem judar. En rolig anekdot i det trygga sällskapet av andra sverigedemokratiska politiker (däribland Mattias Karlsson, nu anförtrodd att driva partiets tankesmedja Oikos). Die Juden! Skratt. Sjöstedt var då ekonomiskpolitisk talesperson för sitt parti. Det är han fortfarande.

• 2016 motionerar riksdagsledamoten Anna Hagwall om att avveckla presstödet för att minska Bonniers dominans som medieföretag – trots att Bonniers tidningar då inte tilldelades en enda krona. Hagwall föreställde sig, i skarp kontrast till verklighetens omständigheter, att ”de flesta små tidningar kontrolleras direkt eller indirekt av Bonnier”, och att politikernas uppgift därför är att garantera att "ingen familj, etnisk grupp eller företag” ska kunna ha en sådan framträdande roll. Bakom orden fanns givetvis antisemitism, knappt ens dold, en lögn som vandrat genom historien, med övertygelsen att judiska intressen bildar en ekonomisk, politisk och medial maktsfär som förskjuter samhällsdebatten. Hagwall fick lämna först efter att motionen orsakat negativ publicitet.

• 2016 berättar Expo att Sverigedemokraternas partiledning fördömer antisemitism men samtidigt ser mellan fingrarna när sådan uttrycks, både av toppskiktet och av folkvalda och tjänstemän ute i landet. Sverigedemokrater som delar vit makt-alstret ”Död åt ZOG!”, som hävdar att judar har den ”osynliga makten”, som förnekar Förintelsen, som lovar att bekämpa ”krokiga judegubbar”, som kallar en kriminologiprofessor för ”judesvinet”, som delar videosnuttar där det hetsas om ”sionistiska rasister”. Med mera. Judehatare som fått vara kvar.

• 2017 avslöjar Dagens ETC att 14 stycken av Sverigedemokraternas politiker har kopplingar till nazistiska Nordfront (propagandacentral för Nordiska motståndsrörelsen). Ingen miljöpartist. Ingen socialdemokrat. Ingen centerpartist. En kristdemokrat. En vänsterpartist. Två moderater. 14 sverigedemokrater.

• 2018 kommer fler avslöjanden om politiker som applåderar Hitler, hånar Anne Frank (”coolest jew in the shower room”) och skriver om den ”judiska plågan”

• 2019 säger Björn Söder att det är finansmannen George Soros som ”drar i trådarna” i europeisk politik. En antisemitisk föreställning som är exakt den som Viktor Orbáns ungerska regering använder sig av.

• 2021 varnar Mattias Karlsson i SVT-programmet Min sanning för att ”kulturmarxism” fräter på Sverige. Ett begrepp som senaste decennierna omfamnats av den europeiska och amerikanska ytterhögern, som en uppdaterad variant på nazisternas kulturboljesvism, alltså med ett tungt antisemitiskt arv.

• 2022 lägger Rebecka Fallenkvist, då programledare för Riks och nyinvald i region Stockholm, upp en bild på Instagram där hon håller i Anne Franks dagbok. Med ­texten: ”50 sidor in och hittills har Anne Frank endast slagit mig som sedeslös. Kåt­heten själv.”

• 2023 vill Dagens ETC veta varför Henrik Corneliussen – förtroendevald för SD:s räkning i Svedala kommunfullmäktige sedan 2014, där sitter han även i valberedningen och valnämnden – beställt material från nazistiska Midgård. ”Enligt min definition så är det fullständigt normalt och har varit normalt i många länder i många år.” Så svarar på den direkta frågan om han identifierar sig som nationalsocialist.

Nej, låt dig inte svepas med.

Nej, glöm inte Sverigedemokraterna.

Israel förstår gränsdragning gentemot Europas opålitliga krafter.

Israel vägrar ta i Sverigedemokraterna ens med tång.