Ledare: Nu vädjar jag om mod – genomför Malmökommissionens åtgärder för jämlikhet

För snart två år sedan skrev jag hoppfullt på denna plats om ett buzzword i offentlig sektor: Sociala investeringar – att ”investera” i dem med sämst ekonomi för jämlikhetens och hållbarhetens skull. Det var politikervecka i Almedalen och få andra ord var lika vanligt förekommande i seminarieprogrammet. Malmö var en ledande röst genom arbetet med Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö.

Inspirerad av forskarkommissionens slutrapport berättade jag om dess många progressiva förslag. Avgiftsfri kollektivtrafik, lägre kommunala avgifter och högre försörjningsstöd, mer demokratisk dialog där medborgare får ta större plats än näringslivet – allt för ökad jämlikhet.

Jag skrev hoppfullt om hur den då helt nytillträdda Katrin Stjernfeldt-Jammeh här hade en möjlighet att sätta sin prägel på Malmö lika starkt som sin föregångare. Men inte genom att bygga höga hus, utan genom att bygga jämlikhet. Som kommunalråd för skola och välfärd var det hon som ett par år tidigare hade varit drivande i Malmökommissionens bildande. Med den nya hatten som finanskommunalråd fanns plötsligt makt att implementera. Jag vädjade om mod.

I dag är jag mindre hoppfull, och egentligen borde jag ha vetat bättre. Social investeringspolitik, precis som alla investeringar, kräver nämligen resurser. Resurser kräver skattehöjningar och skattehöjning kräver stort mod och övertygelse. 

Malmös ekonomi har drabbats hårt av regeringen Reinfeldts skattesänkningar som har flyttat kostnaderna för arbetslöshet från den statliga a-kassan till det kommunala skyddsnätet. Det har lämnat Malmö i ekonomiskt trångmål. Förra året gick kommunen 193 miljoner back. Enligt kommunallagen måste det underskottet tas igen på tre år. Det finns bara två metoder för det: Öka intäkterna, eller minska utgifterna.

För en månad sedan uttalade sig Stjernfeldt-Jammeh i Sydsvenskan och meddelade att det trots underskottet inte blir någon skattehöjning 2016. Den rödgröna majoriteten var överens lät hon meddela. Det påståendet fick hon backa från – Vänsterpartiet kräver fortsatt en höjning av kommunalskatten och förklarade att någon sådan överenskommelse inte fanns – budgeten förhandlas i maj.

Den nya regeringens budget kommer att innebära ett tillskott på intäktssidan, men räcker det? Varje år måste alla kostnader som minst räknas upp för pris- och löneökningar. Annars innebär de en nedskärning, eller ”sparkrav” som den borgerliga termen heter. Det är motsatsen till att investera i social hållbarhet.

Det var naivt att hoppas på att en omdanande social investeringspolitik skulle drivas igenom uppifrån av Socialdemokraterna. Kanske var det ett tecken när man lämnade ifrån sig ansvaret för kommissionen till Vänsterpartiet efter valet. Kommissionens vetenskapligt belagda förslag för jämlik hälsa var för radikala.

Men även inom Socialdemokraterna finns radikala krafter. Det är till dem som hoppet måste sättas. När de rödgröna partierna snart sätter sig vid förhandlingsbordet måste S känna trycket infrån att vara mer tillmötesgående vänsterut än gentemot Miljöpartiet högerut.

Precis som med all framgångsrik vänsterpolitik måste även Malmökommissionens förslag drivas fram under-ifrån. Av partiernas gräsrötter, och av alla andra som ser behovet av att satsa för långsiktig social hållbarhet.

Därför vill jag avsluta med något som saknades i min naiva text för två år sedan, en uppmaning till engagemang: Starta en studiecirkel, skriv till politikerna och på tidningarnas insändarsidor, gå med i ett parti och kräv satsningar i stället för nedskärningar.