Det är så det kommer låta nu när den borgerliga regeringen får frågor om varför man tycker det är rimligt att den skattefinansierade radion ska spara runt en kvarts miljard för att möta brant stigande kostnader. Jag kan redan höra kulturminister Parisa Liljestrand (M), så bekväm med att använda de stora orden – demokrati, yttrandefrihet, mångfald – men samtidigt så motsträvig att prata pengar, det vill säga resurserna som krävs för att skapa allt det där hon hävdar gjuter ett avgörande fundament för vårt samhälle. Nej, nu är det välfärden som gäller. Prioritera. Staten har ett kärnuppdrag. Och vips, där for en hel miljard iväg till rot och rut!
Det är inte bara på grund av denna tunna argumentation som radions aviserade stålbad smakar så oerhört illa. Jag tror vi ska analysera det som nu sker ytterst stramt. Vi behöver inga överdrifter. Nej, kolossen på Gärdet kommer inte att förvandlas till grus denna mandatperiod. Ja, organisationen kommer – med budget på 3,2 miljarder kronor – fortsatt kunna leverera kvalitativ journalistik även om de idag drygt 2 300 anställda blir färre.
Men förutsättningarna blir sämre. Det förstår alla. Radions ledning, de anställda som får vara kvar, politikerna som låter det här hända, för med en verksamhet som består av rörliga utgifter och statiska intäkter inser vem som helst att makroekonomin kommer utsätta den för ett enormt tryck.
Sveriges Radios vd Cilla Benkö:
”De ekonomiska utmaningarna i Sverige och världen är tuffare nu än på mycket länge. Det är något som självklart också påverkar Sveriges Radio. På kort tid har vi gått från en låg inflation till den högsta på över 30 år. Räntorna har gått från rekordlåga dryga en procent till över fyra. För Sveriges Radios del har hyrorna 2023 ökat med tio procent, årets löneökningar är dubbelt så stora som vår anslagsuppräkning. Nya lagkrav och ett förändrat säkerhetspolitiskt läge gör att vi måste investera mer i säkerhetsskydd och beredskap, eftersom Sveriges Radio har en avgörande roll i Sveriges civila beredskap. Kostnaderna för våra fordon, datorer och annan utrustning ökar snabbt liksom också för distributionen. Samtidigt ligger anslagsuppräkningen på två procent årligen fast för hela tillståndsperioden (2020-2025).”
Hon konstaterar att regeringen varit ovillig att skjuta till pengar.
Och det som smakar illa är inte heller det beslutet, utan vad som föranleder det, nämligen något så simpelt – och inbillat ideologiskt – som att åtminstone tre av partierna inom Tidöuppgörelsen – Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna – bakom alla löften om att idka disciplin vad gäller statens finanser, har längtat efter möjligheten att riktigt ordentligt tvåla till public service. Inte för att det kostar med radio och tv i allmänhetens tjänst. Utan för att man fått för sig att det skulle vara något slags vänsterprojekt, en sossig bastion, en fiende att bekämpa.
Det här kommer till uttryck i detaljer.
Som att de kollrigaste riksdagsledamöterna från Moderaterna rasar över att det sitter två ”vänster” – dit räknar de kollrigaste nuförtiden även liberaler – och en ensam stackars ”höger” i Godmorgon världens panel (solen kommer att slockna innan de accepterar att balans säkras över tid när en panel har ojämnt antal tyckare).
Eller som att man ständigt dammar av statistiskt undermåliga indicier som man är övertygad om bekräftar att public service fungerar som den rödgröna djupa staten.
Kampanjen mot public service har varit massiv. Hela baletten. Partister, ledarsidor, näringslivets påverkansgrupper, som Timbro och Näringslivets Medieinstitut.
Varningsklockorna har klämtat länge, inte minst från statsministerns eget parti. Det har kommit lokala förslag om att dels avskaffa samtliga bolag inom public service, dels granska deras innehåll. Den nationella ledningen svarade med ett förslag om att utreda hur public service kan bli ”smalare och vassare” med ”avsevärt mindre skattemedel”. På den tiden var Gunnar Strömmar partisekreterare. Han talade om Danmark som en inspirationskälla. Där slaktades public service. Hundratals tjänster försvann.
Sverigedemokraterna är givetvis ett kapitel för sig med politiker som vill anställa journalister utifrån partitillhörighet och motionerar om att riva ner både SR och SVT som ”misskrediterar, förlöjligar, förtalar, förvränger eller rent av ljuger”. Sverigedemokraternas toppnamn har kategoriserat journalister som vidriga och nationens fiender. Jimmie Åkesson vill skrota P3. Med mera.
Kristdemokraterna är sitt kulturkrig. Public service leder till fördärv. Egentligen räcker det med en enda mening från en Ebba Busch-debattartikel för att förstå vartåt det barkar om KD får bestämma, och nu får de just det:
”Medan tv-soffornas återkommande feminister diskuterar könsstereotypa Lego-figurer eller menskonst i Stockholms tunnelbana, väntar en lång rad verkliga frågor på att hanteras.”
Det gråts inga borgerliga tårar idag. Det här är ett underbart tillfälle som uppenbarat sig. Regeringen kan låta svälta ut public service. Bara inte ta några initiativ för att kompensera.
Det känns förebådande.
Borgerliga politiker kan vara enkelspåriga, men de känner till att stark public service fungerar som bromsmedicin mot extrem högerpopulism och även korruption.
Ändå total passivitet när SR blöder (och vi kommer helt säkert att få deprimerande nyheter även från SVT). Det som ser ut som en medveten handling är ofta precis det. Jag känner igen metoden från den pågående processen om presstödets omvandling till ett nytt mediestöd. Svälta ut. Ettriga medier ska tyna bort. Där är skillnaden att oppositionen, sent omsider, nog ändå förstått vad som är på väg att hända.
Någonstans i allt detta kanske vi närmar oss det som är så genuint obehagligt.
Nämligen att regeringen verkligen stör sig på journalistik. Man förstår inte dess värde. Man blir så provocerad av dess gärning, att man vägrar tro på vetenskapen som gång på gång dokumenterar att svenska medier – inte minst public service – gör vad de ska i relation till partierna, det vill säga utför journalistisk granskning.
Det är en fixering. Som nu kommer drabba miljoner svenskar.
