Var det förra året det brann så stort i de ryska skogarna? Ja, men det brann ju ännu mycket värre året före. En yta stor som halva Sverige brann då ner. Och skulle det ordentligt fatta eld denna vår och sommar i Sibirien är nog risken överhängande att släckningsresurserna inte alls skulle räcka till – på grund av att den ryska militären, som brukar rycka ut för att bistå med att släcka skogsbränder, är upptagen och uppslukad av ett imperialistiskt krig mot Ukraina.

Under helgen rullade nyheterna in om de stora bränderna som nu brakat loss i västra Kanada. Tiotusentals människor har fått evakueras. Hem har slukats av lågorna. Jag tittar på en realtidskarta över bränderna och ser att det pågår stora bränder också i USA.

Skogsbränder är egentligen naturliga. De gör nytta i ekosystemet. Naturen får börja om, fröer som sovit i jorden vaknar till. I naturvården ingår det sedan rätt länge att anlägga kontrollerade bränder, för den biologiska mångfaldens skull. Låt elden komma hem till skogen igen, löd en gång ett slagord från miljörörelsen. Och det var riktigt.

Men normala skogsbränder är något helt annat än de skogsbränder som utvecklas till megabränder. Sådana enorma varelser – man kan kalla dem så – utvecklar till och med ett eget vädersystem. Vindarna blir kraftigare i hettan, vilket försvårar släckningsarbetet från luften, och elden kan spridas över enorma ytor med dessa vindar.

Jag kan som sagt intelängre hålla isär de fruktansvärda bränder, bortom all kontroll, som allt mer rasat över länder och kontinenter de senaste åren. Ibland orsakar de också förunderligt nog översvämningar, när hettan smälter ner en massa vintersnö snabbare än normalt som sedan i form av vattenmassor rusar mot bebyggelse och ekosystem med våldsam kraft. Utöver detta förorsakar jättebränderna enorma utsläpp av koldioxid i en atmosfär som redan är tjock av koldioxid. Varje megabrand ökar därmed risken för nya megabränder.

Nej, jag kan inte längre hålla isär de stora bränder som hemsökt världen de senaste åren. Det enda jag håller reda på är det enkla faktum att klimatkrisen är en av de drivande faktorerna bakom detta virrvarr av förödande megabränder, i Portugal, i Ryssland, i Nordamerika, i Australien. En annan faktor är ofta det moderna skogsbruket, med monokulturer av inplanterad contortatall och gran där elden kan svinga sig från trädtopp till trädtopp och med alltför lite av den lövskog, som inte är lika lönsam för industrin. Det borde vara en självklarhet att plantera mer lövskog, skapa blandskogar, i det boreala bältet. Och stora kalhyggen torkar ut enorma arealer. De våtmarker som en gång existerade i landskapen utgjorde också naturliga barriärer mot oregerliga skogsbränder.

The wildfireseason, eller brandrisksäsongen, har blivit längre år för år. På 50-talet var den några månader kortare än idag. Nu sträcker den sig från tidig vår, maj, till den månad, augusti, då markerna oftast är väldigt torra och elden kan få fäste.

Frågan om skjutningarna och gängvåldet ligger sedan åratal som en tät rök över samhällsdebatten i Sverige. Det är förstås fullt begripligt, men proportionellt är det inte. Faran för skogsbränder och klimatkris hänger inte alls som brandrök över oss, trots att den frågan är så oerhört mycket större. Miljöpartiet balanserar på spärren till riksdagen och den sittande regeringens intresse för klimatfrågor är nästan noll.

Och nu har den tid på året snart kommit – kanske har den redan kommit – då jag själv då och då kommer att stiga ut på farstutrappen på morgonen och sniffa i luften. Efter brandrök. Eller speja ut över landskapet för att se om någon rökpelare stiger upp mot horisonten. Men ännu är det väl för kallt, tack och lov.

När den enorma branden i Västmanland ägde rum kändes brandröken därifrån ända till byn i Västerdalarna, tiotals mil bort. Jag undrade en morgon om det brann någonstans på vår gård, började oroligt leta efter något som brann. En granne upplyste sedan om att vinden fört hit röklukten från de västmanländska skogarna. Den branden hade utlösts av en gnista från en skogsmaskin. Men den gnistan landade i ett skogslandskap förött av det moderna skogsbruket.

Sommaren 2018 var känslan densamma. Det brann uppe i norra Dalarna. Brandkåren kallade till och med in bombflygplan för att bomba bort syret som branden livnärde sig på. Jag trodde den sommaren att klimatfrågan skulle parkera sig med all kraft och för all tid mitt i svensk politik. Så blev det inte.

Nu brinner det i västra Kanada. Och det är en lång vår och sommar som väntar. Jag funderar på att skaffa mig en världsbrandsdagbok. Där ska jag skriva ner alla bränder jag hör och läser om. Och andas in krutröken från det krig mot naturen som denna civilisation bedriver.