I min omgivning har jag haft väninnor som pratat öppet om sex, mens, barnafödande och massa annat kroppsrelaterat, men a l d r i g har någon pratat om klimakteriet. Min mamma har heller aldrig pratat om det. Inte ens när jag frågade henne var det något hon verkade vilja prata om. Hon var inte så pratsam i mina tonår när det gällde mens heller. Jag brukar relatera det till det katolska arvet.
Hursomhelst, jag vill prata.
När jag väl fattade att jag kommit in i denna mystiska tabubelagda fas så bestämde jag mig för att dra undan slöjorna och prata. Jag började med mina barn. De hade ju fått uppleva mina starka känslosvall och förtjänade åtminstone en förklaring. Min dotter frågade vad det innebar och jag förklarade att det är som puberteten fast tvärtom. Istället för att få hormoner, förlorar jag hormoner och det påverkar kroppen och humöret. Hon lade ihop ett och ett ganska snabbt och utbrast: så dina bröst kommer försvinna då!
Skämt åsido så var det jobbigt att inte förstå vad som hände med mig då. Det började med vallningar, men jag förklarade det med stress, att jag klätt på mig för varmt eller fönat håret för länge och för varmt, druckit te med mera. Det blev jobbigare när jag fick ångestkänslor och kände mig nedstämd, men inte kunde hitta någon förklaring till varför. Jag kunde också bli så obeskrivligt ledsen eller arg över bagatellartade saker.
I stunden då jag grät ohämmat eller ilskan bubblade i mig kunde jag samtidigt inte förstå vad som hände med mig. Det var en utomkroppslig upplevelse.
Jag fick svårt att somna och vaknade mitt i natten svettig som jag hade drömt mardrömmar. Ögonen sved och rann som på gamla tanter och jag fick urinvägsinfektioner stup i kvarten. Benen svullnade lätt och jag fick lätt och ofta huvudvärk. Och menscykeln fick bananas och blev opålitlig.
Så en kväll för typ tre år sedan när jag slog på tv:n kommer jag in i SVT-programmet ”Klimakteriet – det ska hända dig med”. Flera kända kvinnor berättade om sina erfarenhet och plötsligt ser jag att alla mina symptom är bitar som hör till ett klimakteriepussel. Alltså det är klart att jag visste att någon gång i livet kommer det som heter klimakteriet. Jag visste bara inte hur eller när detta skulle uppenbara sig. Jag trodde definitivt att det låg bortom 50-års strecket. Så även om jag var lättad att fatta vad som hände med mig så blev jag också paff.
Lättnaden bestod i att jag visste att det gick att behandla så jag bokade en tid hos gynekologen och efter att ha förhört sig om bröst- och livmoderhalscancer i familjen började jag med hormontabletter, sedan testade jag en hormonsprej, därefter satte jag in en hormonspiral. Att jag bytte var på grund av olika biverkningar och gynekologen tyckte det var viktigt att jag skulle känna mig som mitt vanliga jag. Spiralen var dock sämst. Förutom att den orsakat smärta så hade jag blödningar tre av fyra veckor – i flera månader. Så den fick ryka och ersattes av hormonplåster som har varit absolut bäst.
Den här texten började jag skriva för ett år sedan. Jag hade skrivit in Klimakteriedagen den 18 oktober i min kalender som en deadline för mig själv, men jag vågade inte låta den bli publicerad då. Men ännu ett år har gått och det är fortfarande lika tyst trots att jag borde känna flera som är eller har varit där jag är. Jag önskar verkligen att det fanns fler att dela känslorna med.
Det handlar dock inte bara om känslorna. Tack vare att vi har pratat om mens så har vi brutit ett tabu. Jag tycker det är en fröjd att höra barnens klasskompisar prata så öppet om mens även bland killkompisarna. Låt oss nu även bryta det här tabut och förbereda dem – och varandra – på klimakteriet. Att det inte betyder att brösten försvinner och att det inte heller innebär att en måste stå ut med att må skit, utan att det går att få hjälp.
Att få mens var att bli kvinna.
Nu stiger jag upp till att bli Queen of fucking everything.
För ingen vill tjafsa med en klimakteriekossa.
