En ny kamp mellan politisk ledning och multimiljardärerna i landet har tagit fart och i den kampen upptäcker utländska investerare ofta att de sitter på fel häst som galopperar åt fel håll.
Japanska Softbank, en av världens största investerare, slutar placera pengar i kinesiska företag.
USA agerar direkt mot kinesiska företag på amerikanska börser. EU förfasas över Kinas ekonomiska investeringar i östra Europa.
Världens rika staters glädje över det nya kapitalet från det allt rikare Kina har vänts till motsatsen. Nu skriver affärstidningar om hotet från Kina, inte om globaliseringens fina frukter. Och Kinas ledning agerar så att kinesiska företag på amerikanska börser störtdyker genom att verksamheten regleras i moderlandet. Affärstidningarna förfasar sig. Det var ju den kinesiska marknaden som världens rika ville ha en del av. Inte motsatsen.
En del politiska skribenter använder ord som ”nya kalla kriget”.
Hong Kong beskrivs som en förlorad plats, finanskapitalet påstås flytta till Singapore. Ibland dyker det upp förvirrade resonemang om militarisering, Kinas påstås rusta för krig men Kina ingår inte i någon militär pakt och har inte startat något krig sedan striden mot Vietnam på 70-talet. Det är USA som har militära baser över hela jorden, inte Kina (eller för den delen Ryssland).
Världens rustare nummer ett är USA och lägger man ihop USA med Nato så blir Kinas storlek militärt en icke-fråga för att förklara de nya tongångarna runt landets ekonomi.
Det här är viktigt.
En falsk berättelse om Kinas ekonomi och politiska utveckling gör att världen återigen diskuterar fel lösning på fel fråga nu när världens stater måste kunna ena sig om snabba ageranden för att begränsa företagens frihet visavi klimathotet.
Det är lite roande att läsa texter om Kina från år 2000 och jämföra med dagens. Allt man drömde om då, ett öppnat KIna som ”världens industri” för billig produktion, skulle kombineras med utländska investerares rätt att ta över kinesiska företag och köpa sig makt över den växande ekonomins alla nya konsumenter.
Men så blev det ju aldrig.
Kinas framgångshistoria är faktiskt en ständig läxa i att nyliberala profeter haft fel och att den frihet och välstånd som avreglerad kapitalism skulle erbjuda, aldrig blev av.
Ibland kan man läsa texter som förklarar att fattigdomen i världen minskat kraftigt. Rika länder använder de argumenten för att påstå att den egna sanslösa rikedom som globaliseringen gett, faktiskt gynnat många hundratals miljoner fattiga globalt.
Men sanningen är att den absolut största förklaringen till några årtionden av minskad global fattigdom är Kinas ekonomiska politik och landets ökade löner, trygghetssystem och levnadsstandard. Och det som drivit ekonomin framåt är statliga investeringar, hårda regleringar och enorma satsningar i ny teknik, ny forskning och ny utbildning.
Andra fattiga länder, framför allt i Afrika, har trots västmakternas investeringar och lån inte alls klarat fattigdomsfrågan. Tvärtom har ländernas beroende av de rika länders lån tvingat fram en politik som gynnat några få, men främst gynnat världens stora banker.
Det är bara i Kina de enda stora alternativen till USA:s företag inom it och handel skapats. Ali Baba och Amazon är same, same fast på olika marknader.
Och den enda globala investeringsprojekt som världens sett senaste årtiondena är faktiskt Kinas nya silkesväg med ny järnväg, motorväg, hamnar och handel över kontinenter. (Om det projektet blir klart är världens hela handel förändrad.)
Kina ett reaktionärt land med en politisk diktatur och en icke existerande yttrandefrihet. Den verkliga makten ligger i partiet, inte i de stora företagen, såsom det är i EU, USA eller Ryssland.
Det som händer när Kinas ledning hindrar kinesiska företag att bli amerikanska börsspelare är att den politiska ledningen försöker återta kontrollen. Att börsnoteringen av Anttechnology (Ali Babas moderföretag) stoppades handlar mer om att begränsa landets nya fria superkapitalister än om oro för utländsk makt i Kinas näringsliv.
Kina är ingen planekonomi bara för att man gör femårsplaner. Däremot är det en ekonomi med enorma regionala och nationella företag med finansiering från staten. Planerna är snarare budgetramar där partiet anger inriktning. Just nu vill man minska privata skolor med hälften, öka informationsteknologins spridning, men också kontrollen av den. Och så ska städerna bli renare genom ännu mer ren energi. Kina är världens solcellsmotor även om smutsig energi fortfarande lever vidare och förnyas. Och det är ingen slump att solcellerna i Kina ägs av energibolag, inte av småföretag eller enskilda.
Det verkliga hotet för Kinas ledning är en fri arbetarrörelse, att företagens miljoner anställda kräver mer makt över sina liv, inte bara mer konsumtionsvaror. Det är ingen slump att Kina går jämsides USA med utveckling av ny övervakning av medborgarna.
Det är sant att Kinas president ökar sin makt, att man oroar sig för superkapitalisternas välde men det är inte sant att Kinas ekonomiska politik i grunden ändrats från 00-talets början.
Det är kontroll som är målet, inte världsexpansion eller extrem förmögenhetsutveckling via amerikansk finansmarknad. (Förmögenheterna ansamlas ändå i en historisk rask takt.)
Högertwittrade skriver då och då om att Kina kommer göra så klimatkrisen blir omöjlig att lösa, allt Sverige gör betyder inget mot ett beslut i Kinas politbyrå.
Tänk om vi vänder på det resonemanget.
Omvärlden kan inte lösa klimatfrågan utan Kina.
Då får man börja med att försöka förstå hur den makten fungerar.
Kina har flest elbilar i världen, inte för den rena luften, utan för att man slipper importera olja.
