Något absurt håller på att hända framför våra ögon. 

I takt med att regeringen gör bort sig alltmer, där den pinsamma hanteringen av reduktionsplikten bara är näst senaste exemplet, blir oppositionen mer och mer feg och luddig. 

Socialdemokraterna lägger ett meningslöst förslag om sänkt arbetstid med en timme om dagen år 2035. Miljöpartiet vacklar om järnvägen och verkar ha lämnat höghastighetståg som man så varmt vurmar för i övriga Europa. 

En ny tågbana mellan Borås och Göteborg blir av bara om städerna betalar och om den matar fler resande till Landvetter flygplats. Och tanken att förlänga den till Jönköping (vilket radikalt skulle förändra den lokala infrastrukturen till det bättre) finns inte som projekt hos oppositionen mer än som allmänt tyck. 

Det som pågår är en fortsatt nedmontering av det offentliga gemensamt ägda Sverige. Att moderater föredrar lastbil före tåg är väl känt, men när även moderata företagare i Skåne ropar på satsningar blir det uppenbart att ideologisk låsning styr Moderaterna, inte företagens bästa. 

När nu Tyskland och Danmark bygger ihop länderna med den gigantiska tågtunneln under Fehrman Bält, står Skåne utan satsningar som skulle göra det möjligt för svenska företag att använda den nya snabba vägen söderut. Fler spår mellan Lund och norra Skåne blir klara först 2040.

Men varför blir det rika Sverige sämst på omställning av trafik och därmed på att minska klimatutsläppen?

Som vanligt är det den nyliberala tesen om statsskuld som är boven. Det där ekonomiska feltänket där en stats gemensamma investeringar ses som en kostnad och inte en investering. Det där styr Miljöpartiet liksom de borgerliga, men självklart även S-ledaren Magdalena Andersson, som varit teorins politiska budbärare i ett årtionde.

Det är bara Vänsterpartiet som på allvar börjat ifrågasätta de nyliberala budgettankarna.

Vad dessa partier än säger om ”satsning” kommer den att vara nedbantad till dagens nivå om dagens oppositionspolitik också blir valårets. Det är bara Vänsterpartiet som på allvar börjat ifrågasätta de nyliberala budgettankarna. 

Det faktum att Sverige har enorma offentliga finansiella överskott ignoreras helt i diskussionen eftersom ”reglerna” säger att det inte får räknas. Det finns troligen bara ett land med större möjlighet att göra snabba dyra omställningsinvesteringar rent ekonomiskt, nämligen grannlandet Norge. 

Men bara det faktum att den svenska offentliga sektorn skickar runt 150 miljarder kronor årligen in i börsens spekulationsvågor, säger allt om att vi har pengarna som behövs för all omställning. Istället för finansiella placeringar i fonder som jagar börsuppgångar kan vi omgående bygga om landet.

Visst kan man ha olika åsikter om hur snabbt ett tåg ska gå, men om politiken inte handlar om infrastruktursatsningar som snabbt förändrar tågsystem och trafik, ja, då blir det bara lagningar på den värsta förstörelsen politiken skapat. 

Vi kanske kan reparera Malmbanan så Natosoldater kan transporteras snabbare – men inte ha fungerande tågtrafik mellan Uppsala och Stockholm. Det får väl finländska statliga företag göra istället nu när kinesiska inte är välkomna längre.

Men den förstörande investeringspolitiken (bygg flygplats, inte järnväg, är väl enklaste exemplet) beror inte bara på statsfinansiella dogmer. Lika viktigt är att borgerligheten samlat har ett mål om att offentlig sektor ska krympa och minska så mycket man kan. 

Bara polis och militär ska växa, det mesta i övrigt ska helst ut på privata marknaden. Tanken med det är inte bara att gynna en liten minoritet ägare, utan lika viktigt är att flytta kostnaderna från offentligt till privat, det vill säga till löntagarna, och hantera ilskan över det genom stora skattesänkningar.

Bakom allt detta finns en borgerlig ideologi av minskad stat. 

Ju mindre det offentliga är vårt trygghetssystem, desto mindre skatt behövs. Att oppositionen tvingas acceptera de skatteförändringar som görs blir ett självspelande piano. Det går ju inte längre prata om ”ansvar” och ”statskuld” för att motivera högre skatter. 

Men bakom allt detta finns en borgerlig ideologi av minskad stat som går igen i alla de rika länderna idag, även i land som Storbritannien där Labour vann valet på borgarnas extrema misskötsel. Man är nog medveten om att man bara har fyra år på sig för att cementera systemskiftet.

I veckan kom en ny vinkel som kanske överraskade några även om den är logisk maktpolitiskt. SD gick ut och anklagade Skatteverket för att felaktigt pressa landets miljardärer med tolkningar av skattereglerna. 

Det handlar om bråket där riskkapitalisterna privat tagit ut miljarder (ja, miljarder, inte miljoner) kronor ur bolagen och vägrat betala samma typ av inkomstskatt som varje småföretagare får göra.

Inkomsten från bolaget är nämligen inte en inkomst av tjänst, menar miljardärerna, utan ”carried interest”, vilket innebär att man vill betala skatt på en lön, som om det var en aktieutdelning.

Att staten förlorar miljarder är resultatet. För moderater är det där ett mindre problem: de tror ju på fullt allvar att om skatterna sänks kommer landet bli rikare, skattesänkningar är alltid bra i deras bok.

Men att SD går ut och försvarar dessa riskkapitalister är lite mer överraskande. Det finns ingen populism att skapa runt detta. Jo, man försöker framställa Skatteverket som en förtryckare, men SD:s väljare har nog svårt att förstå varför de ska stödja just de rikaste i denna skattestrid.

SD vill inget hellre än att bli samarbetspartner med det tunga kapitalet i Sverige.

När SD:s Tobias Andersson säger till Dagens Industri att ”privat riskkapital är en direkt förutsättning för tillväxt och välstånd” kommer det nog inte resulterat i vågen i Tomelillas pressade Rotaryklubb.

Så vad är det vi ser?

SD vill inget hellre än att bli samarbetspartner med det tunga kapitalet i Sverige. Att gynna guldgossarna med någon miljard i skattelättnad är ett lågt pris för att bli inbjuden till finrummen.

Att inte ens detta – SDs stöd till miljardgossarna – blir en bred oppositionsfråga är skrämmande.