Har vi gått in i en tid av "kalla inbördeskrig" i Europa? Varför är polariseringen inuti så många länder så enorm? Är det EU:s fel? Eller kommer EU tvärtom att se till att motsättningarna förblir "kalla"? Det förra kalla kriget pågick i väst från 1945 till 1989-91, fyrtiofem år av ständiga aggressioner och upprustning, propaganda, hat och hot där olika krafter ändå lyckades förhindra att verkliga krig utbröt i väst eller mellan västmakterna och Sovjetunionen. Nu har dessa motsättningar blivit inomstatliga och nationella: Spanien, som trots nyval kommer ha svårt att bilda regering, Belgien som nästan årsvis inte lyckades, bara tillslut, Ungern och Polen där högerextrema partier har makten och dagligen alienerar de som tänker annorlunda, Österrike som med en hårsmån undgick att få en höger-extrem president, Frankrike, där högerextrema Nationella Fronten växer. För att inte tala om västs i dag faderland, den enda supermakten (hur länge?) USA, där regerandet ofta går i stå på grund av oöverbryggbara motsättningar mellan republikaner och demokrater.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
"Globaliseringen" har visat sig gälla marknaden, flytt till skatte-paradis och pengatransaktioner. "Våra" politiker, från vänster till höger har avreglerat efter marknadens anvisningar, medan murarna mot människors fria rörlighet istället växer, med de fruktansvärda, nästan dagliga dödsfallen på Medelhavet som förintelseexempel. Och nu har Sverige lagstiftat mot anhöriginvandring, vilket är i grymhetsklass med när man skilde judiska barn och föräldrar åt, inför transporterna österut på 1940-talet. Hur kan vi bara låta detta hända? Och istället debattera om man ska förbjuda rökning på balkonger? Eller den bästa yogan?
Och så en dag, krackelerade vår europeiska, brittiska onkel/moster, den excentriska, men på något vis trygga "monokeln" Storbritannien, Dickens, Virginia Woolfs, systrarna Brontës, Churchills, Sagan om ringens och Harry Potters arvingar. Jag tillhörde dem som följde folkomröstningen i Storbritannien först framåt gryningen, efter härligt festande, och förstod vad som höll på att hända. Inte helt nykter, såg jag öriket Storbritannien lägga ut och segla iväg mot en kontaminerad solnedgång. Utan kapten – kapten Cameron avgick och "myteristen" Boris Johnson, som gjort karriär genom skandalskriverier och excentrisk charm som borgmästare i London, vill med sina politiska manipulationer ta över. Han är märkligt lik Donald Trump i USA. Två störtvita, me-delålders män med egendomliga blonda kalufser, som vet att göra om demokratin till "underhållande" dokusåpa, men vars förmågor att ta konsekvenserna av vad de ställer till med de flesta tvivlar starkt på.
Nu råder vad Sex Pistols hoppades på, Anarchy in the UK, anarki i Storbritannien; det vi aldrig trott kunde inträffa. Jag röstade för anslutning till EU, men mot euron och har alltsen dess känt mig helt fri att kritisera EU:s alla maktberusade tilltag. Kanske kan Storbritanniens oväntade, oblodiga junirevolution 2016 få EU att nyktra till ur maktberusningen?
De som röstade för att Storbritannien skulle lämna EU, har jag räknat ut, var rent victorianska britter, som älskar sin engelskhet och inte vill bli omstajlade av EU, vidare högerextrema och rasistiska britter med längtan efter rå makt och så de människor som ser sig betraktade som överflödiga och försumbara, gestaltade som en börda av den nya människosynen, som invaderar Europa och världen. De tycker inte att de har något att säga till om, men omröstningen gav dem en chans att skrämma livet ur den dominanta finansvärlden, det arroganta politiska etablissemanget och den växande skaran av Londonmiljardärer, som inte ens vill låtsas om att de finns till. Jag förstår dem. Plus Murdoch-mediernas skräniga anhängare, som inte vet att Rupert Murdoch vill ut ur EU därför att det gynnar hans förmögenhetsbyggande, mediemakt och skatteplanering.
Jag står på den unga vackra nördens sida, som bakom sina gigantiska glasögon var tårögd när han sa: "De har stulit vår framtid!". De = Brexitvinnarna. 75 procent av de unga som röstade, röstade för att bli kvar i EU, opåverkade av propagandan som påstår att det är invandrarna som är orsak till kris och ökande ojämlikhet. Jag insåg att EU befriat unga britter från oket att vara mindre värda om de inte gått på Eton, Oxford eller Cambridge. Att de har kunnat ge sig ut i Europa och bli bedömda för vad de kan, inte pengar eller anor. Liksom den polska rörmokaren i deras världsbild är välkommen till Storbritannien.
Häpnadsväckande! Det är starka motsättningar i många EU-länder, medan ledarna i den union som bildades för fred och välstånd framstått som obeslutsamma och virriga. Detta är ett defining moment – en brytpunkt. Ska de ta fasta på de unga, utkastade, britternas "hyllning" till vad EU kan vara – eller förfalla till månadslånga, politiska maktkamper? Då är det nog slut med EU. Nu skrivs det historia med rubrikstil varenda dag.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
