Det är ingen nyhet att Sverigedemokraterna föraktar medier, i synnerhet public service. Men det som är nytt i sammanhanget är att partiet numera inte är en bråkstake på utsidan av maktens korridorer, utan en styrande part på insidan.

I fjol aviserade Tidöpartierna att man sjösätter en utredning om framtiden för public service. SD:s Björn Söder har länge drömt om att “göra om public service i grunden” och nu ser han ut att få sin vilja igenom.

Källor med insyn i arbetet uppger att Sverigedemokraterna är mycket nöjda med resultatet, som ska presenteras den 13 maj (av tidigare KD-ledaren Göran Hägglund, i egenskap av ordförande för kommittén).

Partierna presenterade sina ambitioner med utredningen medelst en debattartikel i DN (23/2-23). Ett centralt argument är den brist på tilltro till public service som råder bland en del väljargrupper, primärt SD- och M-väljare.

Den förtroendekris som SD både initierat och eldat på ska nu alltså åtgärdas av public service genom anpassning till SD:s krav.

SD har i åratal ägnat sig åt saker som att vilja kalla upp public service-chefer till riksdagen på grund av “bristande opartiskhet” och att anklaga SVT:s klimatjournalistik för att vara “skrämselpropaganda”, med resultatet att SD-väljare har lågt förtroende för SR och SVT.

(Skillnaden är enorm: bara 29 procent av SD:s väljare har högt förtroende för SR/SVT, att jämföra med nivåer om 50-80 procent hos övriga Tidöpartier och 80-90 procent av oppositionens väljare.)

Sedan har de alltså lyckats få igenom en utredning med det uttalade målet att “legitimitet ska stärkas hos dem som saknar förtroende för [...] public service”. 

Vad är det då SD firar att de fått igenom? 

Enligt det som läckt om utredningen, bland annat via medieprofilen Jan Scherman i DN (25/4-24), handlar det om minskat fokus på jämställdhet och mångfald, begränsad närvaro på externa plattformar och utökad granskning av public service-innehållet.

Inom speglingsuppdraget – att public service ska spegla hela landet – ska man inte längre utgå från begreppet “variation i befolkningen”, utan från “hela befolkningen”. Public service-bolagen ska minimera sin närvaro på externa plattformar som Youtube och Tiktok – trots att det är där unga finns och trots att dessa kanaler ofta domineras av högerextremt innehåll och fake news. 

Granskningsbiten verkar SD gå igång rejält på. Stabschefen Linus Bylund vädrade för ett par år sedan sin önskade utveckling av området: “personaliserad repressaliemöjlighet för granskningsnämnden”, det vill säga straff för enskilda journalister. 

Därtill har SD-ledamöter lagt fram en motion om att nämnden ska bestå av politiker fördelade efter riksdagsmandat. Det skulle alltså betyda att politikerna bestämmer vad som är sakligt respektive opartiskt och beslutar om påföljder för public service-anställda. 

Med dagens mandatfördelning skulle SD inneha mer än en femtedel av platserna och Tidöpartierna skulle vara i majoritet i nämnden. Med tanke på hur M, KD och L tycks vika ner sig för SD i frågor som rör public service skulle ett sådant scenario ge oss en granskningsnämnd som i praktiken utför det SD vill.

Förändringarna motiveras, förstås, med att det är skattebetalarna som bekostar public service och att man därför har rätt till mer insyn och granskning. 

I debattartikeln signerad Tidöpartierna betonar man att public service får hela nio miljarder kronor årligen och att medborgarna “har rätt att kräva en god insyn i hur public service-bolagen använder de medel de tilldelats”. Utredningen ska därför ge förslag på hur verksamheten kan bli mer transparent. 

Ironiskt nog röstade samma partier – L, M, KD och SD – nyligen ner ett förslag om att friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen. Privatägda skolor kommer alltså även fortsättningsvis att skonas från insyn och granskning. 

Låt oss göra en jämförelse: skolpengen – skattepengar – till privata grundskolor uppgick till ungefär 18 miljarder kronor 2022, baserat på Friskolornas riksförbunds uppgift om genomsnittlig skolpeng. Där inkluderas alltså bara grundskolan, och statsbidrag är inte medräknade.

Det här handlar med andra ord inte om medborgarnas rätt till insyn och granskning – snarare om Tidöpartiernas. Och det finns ett ord till på deras önskelista: kontroll.

Om man tror att allt det här är överdrivet, eller “skrämselpropaganda” som Sverigedemokraterna hade kallat det, kan man ta en titt på Danmark, grannlandet som SD gärna inspireras av. 

Precis som på trendfronten ligger danskarna ett steg före oss och har därmed kommit längre i projekt “Helrenovering av public service”. 

Danmarks radio ska nu “sprida dansk kultur och det danska kulturarvet” och det ska framgå att innehållet har “rötter i kristendomen”. Fördjupande artiklar är inte tillåtna och minst 48 procent av musiken som spelas ska vara dansk. 

Man ska komma ihåg att förtroendet för SVT och SR är högt hos befolkningen som helhet – det är en liten del av väljarnas åsikter som nu ska tillgodoses; åsikter som drivits upp av Sverigedemokraterna. 

Det är förbluffande att övriga Tidöpartier inte ser igenom spelet, att de inte ser riskerna: media är en klassisk arena för auktoritära krafter att klampa in på och ta över. 

Och det sker inte i ett vakuum, utan i en omvärld där alla möjliga område utvecklas i en tydlig riktning: mer övervakning, utvisning på grund av ”bristande vandel”, sänkt straffmyndighetsålder. Återigen: kontroll. 

SVT och SR kommer nog inte att försvinna – de riskerar dock att slås ihop om Tidöpartierna får som de vill – men de kommer onekligen att förändras: till Sverigedemokraternas television och Sverigedemokraternas radio. 

Nåja, förkortningarna är åtminstone intakta och skattebetalarna kan andas ut: de slipper ju bekosta nya logotyper och skyltar.