Ledare: Nu om någonsin behövs ­gemensamt ansvarstagande

Den globala uppvärmningen är nu 0,8 °C sedan förindustriell tid och många forskare varnar för att de utsläpp vi redan gjort kommer att leda till en temperaturökning på 1,9 °C. Det närmaste decenniet måste vi kraftigt minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser för att inte riskera att en stor del av jordens naturliga levnadsmiljöer för växter och djur ska försvinna.

För några år sedan publicerade FN en rapport som visade att den fattigaste hälften av världens vuxna befolkning delade på en enda procent av hushållens globala tillgångar. De rikaste tio procenten ägde 85 procent av alla dessa tillgångar. Över en miljard människor i världen lever i extrem fattigdom. 

Krig, konflikter och det som ofta följer i dess spår, klimatförändringar, fattigdom och orättvis fördelning av resurser, hänger många gånger ihop.

Mänskligheten står inför enorma utmaningar och Sverige har valt och behöver ta ett stort ansvar för att möta dessa. Hur vi agerar påverkar självfallet andra länders agerande och för att lyckas måste vi som kan visa på möjligheterna i stället för att delta i ett race till botten.

De senaste veckorna har mängden flyktingar som tagit sig till Sverige nått rekordnivåer. Förståelsen för behovet och viljan att ta emot asylsökande har ökat, men för att klara detta krävs samling och gemensamt ansvarstagande. Att tumma på mänskliga rättigheter och hindra människor från att bygga sig en framtid är uteslutet.

I december samlas världens länder i Paris för att enas om ett nytt globalt klimatavtal. Det är därför bra att Sveriges regering driver på för ett bindande avtal och har uttalat målet att Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Sveriges bidrag med 500 miljoner kronor årligen till FN:s globala klimatfond för klimatfinansiering i utvecklingsländer är också betydelsefullt och visar vägen för andra.

Få i Sverige lever i fattigdom men klyftorna har ökat och vi märker mer och mer av människors utsatthet. Denna utveckling måste stoppas. En del ser lösningen i att utarma välfärdssystemen och lägga större ansvar på den enskilde för att den är fattig. Ofta vill desamma förbjuda tiggeri – logiken lyser med sin frånvaro. Regeringen vill att ingen ska behöva tigga, öka människors möjlighet att utbilda sig, komma tillbaka från sjukdom och få arbete.

Internationellt har Sverige länge varit bland de största biståndsgivarna och regeringen har som mål att de närmsta åren öka det biståndet så att det åter uppgår till en  procent av vår bruttonationalinkomst.

Vi kan lösa både de globala och de nationella utmaningarna. Det kommer att krävas förändringar, uppoffringar och handslag (som håller längre än nio månader), men i det långa loppet kommer vi alla att vara vinnare. För vem vill egentligen möta alternativet?